Fredskongressens bemedlingiDansk-
Slesvigholsteinska frågan.
Det har redan blifvit omtaladt, att vid den
så kallade Fredskongress, som bölls i Frank-
furt am Main sistl. Augusti månad, en motion
väcktes af.en medlem från Berlin, som flera
män i nämnde stad biträdt, att kongressen
skuile undersöka den mellan Danmark och Her-
tigdömena Slesvig och Holstein uppkomna strids-
fråga, och att kongressen icke ansåg sig kunna
inlåta sig i en sådan undersökning, enligt sin
antagna regel ätt utesluta all direkt anspelning
på närvarande politiska tilldragelser. Flere
medlemmar trodde dock, att fredsvännerna
borde begagna hvarje tillfälle att råda till fred.
för att förebygga vidare blodsutgjutelse och be-
fordra stridens fredliga biläggande, och de före-
togo sig, under uttrycklig förklaring att deras
afsigt icke var att ingå i ordande om sjelfva
stridsfrågan, att förfoga sig till krigsskådeplat-
sen för att bedja de stridande pertierna att
lemna hela frågans afgörande till upplysta och
opartiska skiljedomares afgörande. Detta upp-
fattades i en skriftlig förklaring, som först
skulle framläggas för Hertigdömenas regering
(ståthållarskapet) och tre medlemmar Joseph
Sturge och Fredrik Wheeler från England samt
Elihu Burritt från Förenia Staterna begåfvo
sig till Holstein. De ankommo dit i början af
September, och hafva under den 25 s. m. af-
gifvit från Hamburg en berättelse om förehaf-
vandets utgång, ställd till medlemmarne af den
i Frankfurt hållna fredskongressen.
Man finner af denna berätte!se, att såväl
ståthållarskapet, som insurgentregeringens öf-
rige medlemmar, emottogo dem och afhörde de-
ras skäl med mycken artighet och uppmärk-
samhet; men att de svarade, att det var för
Hertigdömenas regering alldeles omöjligt, att
såsom från sig sjelf föreslå något sådant, och
att det måste vara klart emellan dem och de
utsände, att dessa icke hade från ståthållarska
pet något uppdrag till den danska regeringen,
men de förklarade: att de på sin sida voro be-
redda-att öfverlemna Hertigdömenas anspråk
till skiljedomares afgörande, förutsatt att Dan-
mari ville underkasta sina åt samma domstol;
ech bestämmelserna angående utnämning, sam-
mansättning och jurisdittion,förbehöilos till en
eventuel öfverenskommelse.
Med denna förklaring afreste kongressmed-
lemmarne till Köpenbamn, och ankommo dit
den 10 September. Der framlade de för mi-
nisteren, som vänligt och kordialt emottog dem,
en skriftlig förklaring öfver ändamålet med de-
ras sändning, samt hvad i Holstein förekommit
och gjorde framställning om skälen hvarföre
stridigheterna borde få ett slut, m. m. Såväl
premierministern som utrikes ministern utta-
lade den önskan, att en antaglig och fredlig öf
verenskommelse kunde ske, och utrikes ministern
yttrade. vid deras sista företräde, att om Her-
tigdömenas regering ville föreslå en plan för
skiljedomstöls afgörande, skulle danska regerin-
gen taga den i öfvervägande; och de erhöllo
sedan den förklaring, att danska regeringen an-
tog grundsattsen af ett dylikt afgörande isam-
ma utsträckning som ståtbållarskapet förklarat
sig antaga det. Derpå begåfvo de sig till Kiel
åter för att meddela detta till ståthållarskapet
och göra lörsöket att bereda öppnandet af en
direkt underhandling om sammansättningen,
kallelsen och jurisdiktionen af skiljedomstolen.
Den 23 och 24 Sept. trädde de tillsammans med
ministern för utrikes ärendena, som gillade en
sådan plan för skiljedomen, som den hvilker
är föreskrifven i dets. k. unionsfördraget emel-
lan Danmark och Hertigdömena af år 1533, och
1623 förnyadt, samt i Traventhal år 1700 fsst-
ställdes. — Ståthållerskapet utnämnde ock er
person, som skulle öfverenskomma med någon,
som danska regeringen befullmäktigade, om de
för planens utförande erforderliga åtgärder.
Elihu Burritt qvarstadnåde för någon tid i
Hamburg för att göra allt hvad han förmådde,
för att underlätta och påskynda detta förbe-
redande af en underhbandling.
De utsände yttra vidare, att caktadt stora
svårigheter ligga i vägen för en förlikning, de
badåe starkt förtroende till d.m, som nu hade
denna sak om händer; men att om en sådan
uppgörelse icke nu uppnås, bör detta tillskrif-
vas hufvudsakligen interventionen af de stora
Europeiska makterna, hvilka i motsatts till den
önskan som det ena partiet i Londonerproto-
kollet af den 2 Avgusti uttalat, genom deras
iörklaring väckt ett så starkt missnöje bland
bertigdömenas befolkning.