Fredskongressens bemedlingiDanskSlesvigholsteinska frågan. Det har redan blifvit omtaladt, att vid den så kallade Fredskongress, som bölls i Frankfurt am Main sistl. Augusti månad, en motion väcktes af.en medlem från Berlin, som flera män i nämnde stad biträdt, att kongressen skuile undersöka den mellan Danmark och Hertigdömena Slesvig och Holstein uppkomna stridsfråga, och att kongressen icke ansåg sig kunna inlåta sig i en sådan undersökning, enligt sin antagna regel ätt utesluta all direkt anspelning på närvarande politiska tilldragelser. Flere medlemmar trodde dock, att fredsvännerna borde begagna hvarje tillfälle att råda till fred. för att förebygga vidare blodsutgjutelse och befordra stridens fredliga biläggande, och de företogo sig, under uttrycklig förklaring att deras afsigt icke var att ingå i ordande om sjelfva stridsfrågan, att förfoga sig till krigsskådeplatsen för att bedja de stridande pertierna att lemna hela frågans afgörande till upplysta och opartiska skiljedomares afgörande. Detta uppfattades i en skriftlig förklaring, som först skulle framläggas för Hertigdömenas regering (ståthållarskapet) och tre medlemmar Joseph Sturge och Fredrik Wheeler från England samt Elihu Burritt från Förenia Staterna begåfvo sig till Holstein. De ankommo dit i början af September, och hafva under den 25 s. m. afgifvit från Hamburg en berättelse om förehafvandets utgång, ställd till medlemmarne af den i Frankfurt hållna fredskongressen. Man finner af denna berätte!se, att såväl ståthållarskapet, som insurgentregeringens öfrige medlemmar, emottogo dem och afhörde deras skäl med mycken artighet och uppmärksamhet; men att de svarade, att det var för Hertigdömenas regering alldeles omöjligt, att såsom från sig sjelf föreslå något sådant, och att det måste vara klart emellan dem och de utsände, att dessa icke hade från ståthållarska pet något uppdrag till den danska regeringen, men de förklarade: att de på sin sida voro beredda-att öfverlemna Hertigdömenas anspråk till skiljedomares afgörande, förutsatt att Danmari ville underkasta sina åt samma domstol; ech bestämmelserna angående utnämning, sammansättning och jurisdittion,förbehöilos till en eventuel öfverenskommelse. Med denna förklaring afreste kongressmedlemmarne till Köpenbamn, och ankommo dit den 10 September. Der framlade de för ministeren, som vänligt och kordialt emottog dem, en skriftlig förklaring öfver ändamålet med deras sändning, samt hvad i Holstein förekommit och gjorde framställning om skälen hvarföre stridigheterna borde få ett slut, m. m. Såväl premierministern som utrikes ministern uttalade den önskan, att en antaglig och fredlig öf verenskommelse kunde ske, och utrikes ministern yttrade. vid deras sista företräde, att om Hertigdömenas regering ville föreslå en plan för skiljedomstöls afgörande, skulle danska regeringen taga den i öfvervägande; och de erhöllo sedan den förklaring, att danska regeringen antog grundsattsen af ett dylikt afgörande isamma utsträckning som ståtbållarskapet förklarat sig antaga det. Derpå begåfvo de sig till Kiel åter för att meddela detta till ståthållarskapet och göra lörsöket att bereda öppnandet af en direkt underhandling om sammansättningen, kallelsen och jurisdiktionen af skiljedomstolen. Den 23 och 24 Sept. trädde de tillsammans med ministern för utrikes ärendena, som gillade en sådan plan för skiljedomen, som den hvilker är föreskrifven i dets. k. unionsfördraget emellan Danmark och Hertigdömena af år 1533, och 1623 förnyadt, samt i Traventhal år 1700 fsstställdes. — Ståthållerskapet utnämnde ock er person, som skulle öfverenskomma med någon, som danska regeringen befullmäktigade, om de för planens utförande erforderliga åtgärder. Elihu Burritt qvarstadnåde för någon tid i Hamburg för att göra allt hvad han förmådde, för att underlätta och påskynda detta förberedande af en underhbandling. De utsände yttra vidare, att caktadt stora svårigheter ligga i vägen för en förlikning, de badåe starkt förtroende till d.m, som nu hade denna sak om händer; men att om en sådan uppgörelse icke nu uppnås, bör detta tillskrifvas hufvudsakligen interventionen af de stora Europeiska makterna, hvilka i motsatts till den önskan som det ena partiet i Londonerprotokollet af den 2 Avgusti uttalat, genom deras iörklaring väckt ett så starkt missnöje bland bertigdömenas befolkning.