arm och ropade: Slå ej den gamle, hör mig! Jag kände
ullkomligt igen dessa kläder, som tillhörde din broder, den
vackre gossen, med hvilken du besökte oss i Tumba Ma-
adetta på Roccavuturi; då jag tog dem från den daggiga
jörnbusken, lät jag min klagan genljuda i skogen.
Vildt slungade Fortunatus flickan ifrån sig, så att hon
störtade till marken och jemrade sig. Hör ni, stråtröf-
vare och mördare,, skrek han med yredens och hämdens
lamma i ögat, hvar har ni lemnat gossen? För mig till
stället, der ni röfvade, der ni mördade honomli
Den gamle zigenaren reste sig till hälften från marken
ych sade: Hafva vi mördat honom? Hafva vi röfvat ho-
nom? Jag vill hjelpa dig att söka upp mördarne, brigan-
lerna i Solanos skog. Qvinnan der spår, och hon känner
missdådarne, antingen de bo i koja eller slott.n
Gyllne förnäme herreson!, inföll qvinnan och lade det
nakna barnet på marken. pVi lefva icke af menniskobarns
blod och röfva icke vandraren på vägen genom landen.
Bäckens vatten är sött nog för den törstige, och brödet,
som faller ur den rika mannens säck, upptaga vi.n
Den till marken kastade Egyptens dotter kröp emeller-
id på händer och fötter med en sskta qvidan fram till
len unge mannen, omfattade bedjande hans knä och snyf-
ade med bevekande röst: Slå ej den gamle! Du är ju så
kön, var icke grym! Han vet icke olycksstä!let, men jag
änner det väl, och ekekullen, der man ser ända till Et-
as rökstod, och det nedfallna korset vid vägen, som går
ill Bagnora, och törnbusken derbredvid, som bar gossens
däder. Slå ej den gamle!x
Huru förgrymmad Fortunatus också var, lät han. lik-
väl stilla sig af denna ödmjukhet hos dessa arma, från hela
nenskligheten utstötta varelser, och isynnerhet af denna
rogna kärlek, som den unga zigenerskan yttrade för sin
ar, och som ej kunde afskräckas genom någon misshand-
ing; den afhöll honom från våldsamhet och öfverilning.
Tan befallte att man skulle bära tillsammans Cecchinos
läder i en hög och dermed åtfölja honom till staden Palmi.
Jen unga flickan reste sig från marken, ryckte den svarta
juken från det ännu svartare håret, afklädde sig den gröna
röjan, hängde i stället ett groft ylletyg kring axlarne och
astade alltsammans till det öfriga, som zigenaren sorgfäl-