ligt nog angifvit Honom orsaken til sin antipati. Och för utnämnda underbara sympati torde till slut hafva sin käll i den stegrade själsstämning, om kreolens vida eld, han sällsamma öden; hans ungsdon amt vanans makt i följ af elt långvarigt, nästen uteslutende umgnge hade för orsakat. Och dertill komtier, tänkte vår stoiker, som det för undrade att se sig kastad ur sia egendomliga betänksam hets eller naturiga flegmas fåra, att du är svagare än di trodde dig vara. En deg förgick under det h:n ömsom vredgades, öm som försonade sig med sig sjelf. Han kände sig uttrötta 2f gående och visste icke hvar han varit, då den mörk natten dref honom tillbaka till hans härberge. Han erfo att en stabsofficer frågat efter horom två gånger. Enka Jabres, på hvars bestrifoing hn genast igenkände cavalier P.:squale, hade ända tills skymningen väntat honom utan för huset. Såväl det ena som det andra var honom lik giltigt. Trummornas dofva hvirflar uppväckte honom reda före daggryningen. I huset herrskade buller och Oväsei af kommande och gående. En utomordentlig tilldragels tycktes hafva förorsakat dessa röreser. Ian skyndade u och fick af sin värd veta att fransmännen plötsligt lemnad Monteleone och kanske för alltid utrymde staden. Efte rågon tvekan tyckte ban det slutligen rådligare att följ den aftågande hären, än vänta de fråmträngande hordern; af sicilianska röfvare och att mottaga sitt öde af dess: karbarers händer. Han begaf sig tillbaka i sin cell, :oj sin rensel och vedergällde vid afskedet husegarne medniå got penningar det goda de gjort honom. Morgonen grydde.; Staden var öda Man envisade ho nom den ritning som truppen tagit. Han vandrade ge nom en del af det öfvergina läget, der fn u något man kap hade qvarblifvit, och hvad han redan börjat förmod: bekräftade en skild:vakts yttrande! Skynda på, herre, ty det löcar verkligen mödan at se kuru vi piska prinsen af Hessen och hans röfvarband Schweizaren hade egentligen icke rustat sig för att bi vista en träffoinz; men, då bana en gång var på kecer rortsatte han vgn. Derna gick eiter en stund uppfö ke get, vil klippans branter, der hn fann de hären åföl jande lastdjuren, På höjden utbredde sig en stor fruktba