ligt nog angifvit Honom orsaken til sin antipati. Och för
utnämnda underbara sympati torde till slut hafva sin käll
i den stegrade själsstämning, om kreolens vida eld, han
sällsamma öden; hans ungsdon amt vanans makt i följ
af elt långvarigt, nästen uteslutende umgnge hade för
orsakat.
Och dertill komtier, tänkte vår stoiker, som det för
undrade att se sig kastad ur sia egendomliga betänksam
hets eller naturiga flegmas fåra, att du är svagare än di
trodde dig vara.
En deg förgick under det h:n ömsom vredgades, öm
som försonade sig med sig sjelf. Han kände sig uttrötta
2f gående och visste icke hvar han varit, då den mörk
natten dref honom tillbaka till hans härberge. Han erfo
att en stabsofficer frågat efter horom två gånger. Enka
Jabres, på hvars bestrifoing hn genast igenkände cavalier
P.:squale, hade ända tills skymningen väntat honom utan
för huset. Såväl det ena som det andra var honom lik
giltigt.
Trummornas dofva hvirflar uppväckte honom reda
före daggryningen. I huset herrskade buller och Oväsei
af kommande och gående. En utomordentlig tilldragels
tycktes hafva förorsakat dessa röreser. Ian skyndade u
och fick af sin värd veta att fransmännen plötsligt lemnad
Monteleone och kanske för alltid utrymde staden. Efte
rågon tvekan tyckte ban det slutligen rådligare att följ
den aftågande hären, än vänta de fråmträngande hordern;
af sicilianska röfvare och att mottaga sitt öde af dess:
karbarers händer. Han begaf sig tillbaka i sin cell, :oj
sin rensel och vedergällde vid afskedet husegarne medniå
got penningar det goda de gjort honom.
Morgonen grydde.; Staden var öda Man envisade ho
nom den ritning som truppen tagit. Han vandrade ge
nom en del af det öfvergina läget, der fn u något man
kap hade qvarblifvit, och hvad han redan börjat förmod:
bekräftade en skild:vakts yttrande!
Skynda på, herre, ty det löcar verkligen mödan at
se kuru vi piska prinsen af Hessen och hans röfvarband
Schweizaren hade egentligen icke rustat sig för att bi
vista en träffoinz; men, då bana en gång var på kecer
rortsatte han vgn. Derna gick eiter en stund uppfö
ke get, vil klippans branter, der hn fann de hären åföl
jande lastdjuren, På höjden utbredde sig en stor fruktba