derigenom det nationella arbetet, emedan den främmande varan måste på ett eller annat sätt köpas med den inhemska. Likaså oriktig är den åsigt att man bör hålla den inhemska industrien under armarne för att derigenom göra staten oberoende af utlandet. Denna åsigt beror af en förvexling af den politiska och sociala oafhängigheten. Så önskansvärd än den första måste vara, så litet är det andra det, och endast ociviliserade stater kunna dervid cga bestånd. En af civilisationens bästa följder är just den, att nationerna genom ömse sidigt utbyte hefordra hvarandras fördelar; endast derigenom blir det en möjlighet för hvarje nation att förkofra sig och emancipera sig från sina naturliga brister. I sessionen år 1844 var det dock förgäfves att förmå kongressen till förändringar i sitt system; den höll fast vid tariffen af 1842. Först sedan det demokratiska partiet, genom valet sf presidenten Po!k, hade segrat, inträdde en helt annan vändning och nu blef Förenta Staternas handelspolitik från grunden förändrad. I stället för skyddssystemet för inländska manufakturer, trädde erkännandet af frihandelsprincipen, och med den tariffen af 1846. I stället för understöd och garanti för papersmyntsystemet blef detsamma genom Subtreasury bill at samma år öfvergifvet. I stället för att slutligen som hittills fordra kontant betalning af hela tullbeloppet genast vid en varas införsel i någon hamn, infördes d. s. k. warebousingsystem, som tillåter varans magasinering i ett helt år förrän tull deraf beböfver erläggas. Hvad nu den vigtiga tariffreformen beträffar, så blef den redan vid presidenten Polks första bådskap den 1 December 1845 bragt å bane. Presidenten förklarade deri, att kongressen endast för tillvägabringandet af de nödigaste inkomsterna var berättigad att påbjuda tullar; till anordning af olika tullsatser är väl kongressen befogad, men ej annorledes än inom gränsen af behöfliga intrader. Denna skillnad i tullafgifter skulle dock så inrättas att landets alla stora intressen, såsom fabriker, jordbruk, handel och sjöfart, såvidt möjligt, erhöllo lika fördelar af de vidtagne skyddsåtgärderna. I theorien skulle ej regeringen göra åtskillnad mellan personer och klasser; icke gynna enskilda eller tilldela dem sådana privilegier, som ej andra voro förunnade. Detta varäfven unionsstiftarnes afsigt då de grundade de af dem införda institutioner på principen af rättvisa och jemlikhet. Presidenten förordade tillika minimiprincipens upphäfvande med deraf uppkommande ovilkorliga och falska varuvärden, äfvensom de s. k. specificerade eller sortamentstullar; och han tillrådde införandet af genomgående tullvärden, såsom det mest rättvisa och ändamålsenliga sätt för uppbärandet af indirekta skatter. Slutligen uttalade han den förhoppning, att en på finansbehofven baserad tulltaxa skulle tillförsäkra industrien den i tullagsuftningen åstundade stabilitet. Samtidigt härmed afgaf finanssekreteraren Walker en raoästerlig berättelse öfver den reform, som skulle företagas i tariffen, hvilken sedermera, till följe af en slående och obestridlig bevisning, har vunnit anklang i flera europeiska stater. Vi påpeka ur denna berättelse endast hurusom han obetingadt hyllar principen af finanstullar, äfvensom ändamålsealigheten a !skiljäktiga, efter värdena bestämda tullsatser. Han hänvisar tillika till den årliga minskningen i tullinkomsterna efter införandet af 1842 års tariff. Sålunda utgjorde desamma för ett qvartal af 1844 endast 2 millioner och skulle vid ett framgent fortfarande framtvinga nödvändigheten af direkta skatter. De af protektionisterna utlofvade höjningar i arbetarnes dagslöner hade ej blifvit af, men i många fall deremot en minskniog egt rum; regeringen hade dessutom genom skyddstullarne s:ällt sig på fabrikanternas sida och understödde sålunda kapitalet i dess kamp mot arbetet. Derii!l kommer ännu, för de fattiga, hela tyngden af stegrade priser å lifsmedel och bekiätnadsämnen, hvilka för de rika äro ganska litet kännbara, emedan det ungefärligen kan qvitta dem Jika, antingen de för sitt uppehälle betala sina klöder och sin föda något dyrare det ena året än det andra. Vidare anförer hr Walker bevis uppå, att de afgifter, som då ålades foket till fördel för fabrikanteraa, icke inskränkte sig till de för statskassan nödvändiga tullinkomster, utan ugjorde ett tre gånger så stort belopp; ty när tullen förhöjer priset å den importerade varan, så stegrar den på samma gång priset å en liknande inhemsk artikel. Derigenom tilldelades då de gynnade klasserna åtminstone dubbelt så mycket som tuflinkomsterna utgjorde, i höjda priser för de inhemska och skyddade produkterna. Slutligen klandrar han med billig förtrytelse orättvisan af ett skyddstulisystem, som tillförsäkrar vissa gynnade klasser flerdubbel årlig vinning mot hvad man förunnat andra samhällsklasser. Detta hr Walkers utlå:ande anses med rätta som ett af frihandelssystemets herrligaste försvarsskrifter; i klarhet och framställningens grundlighet har det ej blifvit öfverträffadt, och högst väsendtligt har det bidragit till sanningens spridande. Väl hade man kunnat önska ändå vidsträcktare reformer; isynnerhet låter den tullfria införseln af the och kaffe icke förena sig med den antagna grundsatsen, att företrädesvis beskatta importen af lyxartiklar. Afven talar, till fördel för en högre tuil på dessa artiklar den berömde Adam Smiths yttrande, att skatterna böra så fördelas, att de ur folkets fickor ej taga stort mera än som erfordras för oundgängliga finansbehofy. Med tullar är dock sådant endast utförbart då man beskattar artiklar, som ej inom landet kunna produceras. Men ett fullständigt genomförande af frihandelssystemet var ej den gången tänkbart i Amerika, och den fria införseln af th och kaffe kan ej betraktas annorlunda än såsom en koncession åt protektionisterna, helst en tull af 23 proc. på dessa artiklar sätkerlisen skulle inhbrinsat 2 millioner dollars