sjelfständigt och oberosnde af densamma, och vi kunna derföre icke heller klandra partiets åtgärdar, att opponera sig mot konungamaktens förslager, de må röra hvad smne som helst, allt så länge partie: är inom kretsen af sina konstitutionella rättigheter; men då det vid dera3 tillämnade utöfvande Tföregifver sig skola träda i en dylik opposition endast af omtanka för konungamakten och emedan partiet b ttre än denna sjelf förstår att försvara koungamaktens sanna intressen, torde det ej vara ur vägen alt visa, att sådsnt är falskt spel Rörande det omtalade inköpandet af fullmakter och den onämndes känslofuila beskrif ning på underoflicern, som med maka och barn stillar sin hunger med lösepenningen för adelsfullmakien (se lördagsbladet), yttras bland annat : Att på samma gång man förklarar, att adelsari stokratien känner sin pligt att afnålla konungamakten från förändring af den nuvarande nationalrepre: -entationen, öppet erkänna, ätt ställningen inom sjelfva denna aristokrati, detta uppgifna skydd för konungamakten, är så beskåffad, att riddersmäns sjelfskrifna representstionsrätt går i handel; för att bereda underhåll åt dem och deras familjer, är mer än oförsigtigt handladt af partiets målsmän. När man medgifver, att representationsrätten på Riddarhuset säljes för berörde ändamil, borde till och med det stockkonservativa partiet komma under fund med, att tiden är inne för reformer, samt att partiet skulle handla klokt och patriotiskt, om det lät blåsa till reirätt, samt ej vidare gjorde ansträngningar för bibehållandet af en samhällsbyggnad, som alliför ögonskenligt hotar med ruin. Men framför allt borde partiet icke hafva den oförskämdheten att förklara att det just är adelsaristokratien, att det just är detta parti, som inom sig hyser sådana politiska trashankar, att de sälja sin rätt att föra nationens talan för litet bröd, hvilket har det höga uppdraget a? försynen att skydda konungamakter. Det är deremot alltför påtagligt, att en ssmkällsbyggnad, som till en del hvilar på en dylik aristokrati, ej bidrager att uppebålla konungamaktens styrka och anseende, alldraminst i följd af det stöd denna aristokrati lemnar. Orsaken till de konservativas många tal om skyldigheten att i representationsfrågan försvara konungamaktens interessen, till och med emot konungens egen uttalade vilja, är också, enligt hvad vi vid et! och annat tillfälle förut yttrat, att detta parti, en del af adeln och det af konungamakten beroende pre: steståndet, finner sig alltför svagt, för att kunna un: der sin: egen fana med fördel bekämpa de liberala ideerna och framåtskridandets sak, samt derföre vill rycka till sig konungamaktens fana för att unde: dea erhålla bä!tre hopp om seger. Men det är således ej konungamaktens interesser som ligger det konservativa partiet om hjertat, utan det är partiets egna fördelar och företrädesrättigheter, och om: det lyckas detsamma att under försvaret för dem draga konungamakten på sin sida, skal denna derigenom blottställas för de största faror. Konungamaktens styrka har i vårt land under alla skiften hvilat hos folket och gör det för närvarande mer än förut, emedan de aristokratiska elementerna på Riddarhuset och hos presteståndet på sednare tider icke stigit utan fallit i anseende och makt. Att under sådana omständigheter, och då man vet, at åtminstone en icke obetydlig del af adeln är benägen att lemna sin frånskiljda och privilegierade samhällsställning, för att i förening med de andra delarne af nationen medverka till ett förbättnadt samhällsskick, den konservativa adelsaristokratien genom sin tidning låter allmänheten veta, att detta parti, uppfylldt af starkare rojalism än sjelfva konungamakten, vill, med eller mot dennas vilja, bekämpa konungamaktens egna förslager, utvisar, enligt vår tanka, icke någon rojalism, utan tvertom ett aristokratiskt sträfvande, som icke ryggar tillbaka för att blottställa och nedsätta kozungamakten, när man tror att partiets egna förmåner derigenom kunna, åtminstone för någon tid, befordras. Om folkfriheten i Sverige vore fiendtlig emot thronen, kunde det vara någon anledning att tala om att skydda denna sednare emot den förra: att tala om skyldigheten att fatta betslet till konungens häst samt hindra Hans Maj:t från den farliga ridten, på reformernas bana, inuti folkets läger; men då så icke är förhållandet, finna vi partiets tillgöranden i förevarande hänseende lika djerfva som oskickliga, och beklaga vi partiets ställniog vid riksdagen, om angelägenheterna der ej bevakas bättre än i Tidenp. Att de der nu skötas så illa, kunna vi likväl ej uteslutande tillräkna partiets höfvidsman, utan måtte det vara en följd af ett hotande öde, som ofta förvillar förståndet på dem. hvilkas nederlag det åsyftar.