IV UURDIUNDaA PaRalaut. 2 IR VAL (YCLEUR MR IR vidare) den stridighet i åsigter rörande hufvudgrunderna för ombildningen af representationen, som länge varit rådande, äfven nu vid behandlingen af frågan (hos Rikets Ständer) visat sig fortfara på ett sätt, som aflägsnat hoppet att pål denna väg, (hemligen genom konstitutionsutskottår! och-ständer) få den till ett efterlängtadt slut befordrad, har Kongl. Maj:t, för att fortstynda frågans afgörande, samt derigenom söka förekomma Hsöndring inom landet och tillvägabringa den endrägt, som ensamt kan emot yttie fiender och inre oro gifva staten styrka till lugn, utveckling och förkofran, ansett sig af konungslig pligt uppmanad patt låta utarbeta och för Rikets Ständer framlägga förslag till sådan ombildning. , Vi fråga, om detta språk vittnar om någon ögon blicklig hänförelse: om det icke snarare röjer enl! klar insigt af omöjligheten, att den nuvarande representationen sjelf skulle kunna komma öfverens om ett reformförslag — om det icke bär omisskännliga spår af ett länge öfvyervägadt och af erfarenheten mognadt fast beslut att uppträda som medlare? Vi fråga, om de ministrar, som hafva undertecknat en dylik akt, skulle, utan att blottställa sig för hela landets, ja hela Europas missaktning, kunna vara pliknöjda, för framgången deraf, än mindre, såsom Tiden fordrar, gå tillbaka,. Nej, det är, som sagdt, omöjligt. Och hvarföre skulle de väl gå tillbakal och förmå sin konung till enahanda löftesbrott? Se vi på Europas ställning, när förslaget afgafs; månne den då var mer inbjudande till en i lugn ochl med måtta genomförd reförm, än den är det i närvarande ögonblick? Visserligön icke. Då var allting efemert, beroende af passioner och dagens hot. Men nu är det åtminstone möjligt att få ljud, att låta ett förståndigt ord gälla och vinna afseende. Men Kör länge tror man att detta skenbara lugn varar, innan elden änder askan åter blossar upp med förnyad våldsambet? så vida nemligen regeringarna äflas att gå tillbaka, i stället för att på ett förnuftigt sätt ordna tåget: framåt. Se vi på Sverige; har dess politiska ställning i någon mån förändrat sig sedan den tiden? kanhända; ty de utanför den nu-l varande representationen stående fordra nu vida mer, åtminstone något vida bestämdare, än de ore1 diga ropen då kunde gifva vid handen. Under det att den politiska sgitationen på kontinenten förslappats, åtminstone förstummats, har den på den Skandinaviska halfön tagit en fart, som den förr aldrig egt. Den har der otvifvelaztigt snarare vunnit änl förlorat i styrka, sedan 1848. Nå väl! hvad bety-l: der ett sådant memento? Icke bjuder det att gål tillbaka och att icke ens stå vid hvad som en gång blifvit lofvadt? Eiler vill kon-ervatismen verkligen äfven här afbida, om icke framkalla rörelser efter mönstret af Italien, Frankrike och Tyskland, i mycket miadre stater än vår? Och vill den, först när dessa rörelser komma, gifva efter för en liberal hänförelse, för att sedan återigen hoppas på en pögonblicklig, reaktion? Hafva då den onärsnde och hans blinda eftersägare ingenting lärt och in genting glömt? Hafva deicke läsit och sjelfva sett, att likasom reaktionen följer i spåren på en revolution, som ohejdadt och sanslöst framfar; så blir revolutionen förr eller sednare en följd af det hårdnackade motståndet till billiga fordringar från nationens och det allmänna tänkesättets sida? eller tror man, att kapitulationsvilkoren blifva mindre stränga framdeles? Det jäfvas af all tidens erfarenhet. Men om så är, hur kan man då åt sitt fosterlands regering gifva det Ackitofels-råd, att den skulle gå tillbaka, att den skulle göra ett dels med de konservative, som sofva syndens sömn och ingenting märka af hvad som .rörer sig kring dem, dels med den andra ytterligheten, radikalerne, hvilka erdast afbida nya kriser och nya rörelser, för att kunna än mer stegra sina fordringar. Hvilken ära deremot inför samtid och histor:a för Sveriges konung att, i denna stormiga tid, hafva kunnat i sitt land på lugn och laglig väg genomföra en så vigtig förändring!! Hvilken heder för Sveriges folk att äfven på denna stråt följa sin kung!! Och emot alla ofvannämnde, från verldshändelserna konseqvent härledda chancer, hvad skulle kozungea och hans ministrar väl kunna vinna uppå att följa konservatismens Achitofelsråd? Jo, de skulle vinna den ponämndes, och hans seiders gunst, d. v. s. en ringa del af adels-byråkratiens och prelaturens — ty utan tvifvel skulle pluraliteten af osgennyttigt sin nade både adelsmän och prester, äfven om de icke tycka om regeringens förslag, likväl högst ogilld, att hon i afgörandets ögonblick visade sig ljum eller droge sig tillbaka; ty sådant tål en svensk man minst ar allt. Slutligen om tänkbart vore, att Sveriges styrelse kunde handla så både orätt och oklokt, hburudan blefve väl då dessa samma personers ställning, hurudan landets, sedan förslaget fallit, i följd af regeringens indolence eller tillbatagående? Derom en anvan gång. a Afven Bore för i söndags har på ett ganska kraftigt sätt lagt om den onämnde. Då läsaren utan ivifvel erinrar sig den märkvärdiga artikeln ur Tiden af de utdrag Aftonbladet medde at, jemte de anmärkningar vi dervid bifogade, tro vi att, i anseende till den bebandlade frågans vigt och snart förestående l! praktiska tillämplighet, ett upprepande af en del utaf Bores artikel jemväl skall intressera.! Bores artikel kallas: Aro de konservative bättre rojalister än konungen? och börjar med. en väl framställd erinran derom, hurusom li adelsaristokratien i de flesta riken, när den l! kämpat för egna privilegier, öfverallt föregifvit ! sig vara konungarnes beskyddare mot den J Å ( ( m—— — — — XX —2—L1V— —XqzC 5 iivovnvvive-—-—tt——-— so nyare tidens samhällsutveckling. Då denra söker att grunda konungamaktens och regeringens styrka på folkets verkliga och uttalade förtroende och tillgifvenhet mera än på en despotisk maktfullkomlighet, som historiskt visat, att den undergräfver och upplöser i stället för att rotfästa och utbilda konungamakten, kan denna aristokrati, förblindad af de fördelar och den herrlighet som kommit den till godo under förflutna tider, ej se eller fatta, att en ny tid och en py civilisation fordra nya grundvalar för samhällsinstitutionerna och deribland äfven för konungamakten. Oaktadt den ena thronen: efter den andra periodiskt ramlar under de fåfängal:; bemödandena ati stödja den på samhäillskrafter, som lj; numera förlorat sin spänstighet och styrka, vågar adelsaristokratien ändock djerft vidhälla sitt föregifvande, att konungamaktens och samhällets räddning bero af dessa kräfter, hvilka man derföre allt emellanåt söker att genom hvarjehanda konstiga medell! der kalla till lifs, åtminstone så mycket att de kunna l göra -tjenst en eller annan parad-deg samt då ingifval. de enfåldiga den föreställningen, att dessa krafter ännu förefionas i sitt gamla skick, — — — — — Under dylika förhållanden inträffar ej sällan, att nämnde aristokrati, i fåll konungamaktens ignehafvare visar sig eftergifvande för den riktning samhällsbildningen tagit, uppträder i !Opposition emötett dylikt eftergifvande, förklarande det vara sin pligt att bibehålla konupgamakten oförändrad i dess gamla tillstånd, äfven emot dess egen vilja. Adelsaristokratiens föregifna vänskap vill qvarhålla konungarne med eller mot deras vilja på den plats och i den ställning, som aristokraticns egna in:ressen föreskrifva, och den undersiödjes härvid gemenligen ef den prelatensiska aristokratien, som sedan den lika litet som den adeliga mera förmår bålla konungarne nedböjda för sina fötter, förenar sig med den sednare i be-l