IV UURDIUNDaA PaRalaut. 2 IR VAL (YCLEUR MR IR
vidare) den stridighet i åsigter rörande hufvud-
grunderna för ombildningen af representationen,
som länge varit rådande, äfven nu vid behandlin-
gen af frågan (hos Rikets Ständer) visat sig fort-
fara på ett sätt, som aflägsnat hoppet att pål
denna väg, (hemligen genom konstitutionsutskottår!
och-ständer) få den till ett efterlängtadt slut be-
fordrad, har Kongl. Maj:t, för att fortstynda frå-
gans afgörande, samt derigenom söka förekomma
Hsöndring inom landet och tillvägabringa den en-
drägt, som ensamt kan emot yttie fiender och inre
oro gifva staten styrka till lugn, utveckling och
förkofran, ansett sig af konungslig pligt uppmanad
patt låta utarbeta och för Rikets Ständer framlägga
förslag till sådan ombildning. ,
Vi fråga, om detta språk vittnar om någon ögon
blicklig hänförelse: om det icke snarare röjer enl!
klar insigt af omöjligheten, att den nuvarande repre-
sentationen sjelf skulle kunna komma öfverens om
ett reformförslag — om det icke bär omisskännliga
spår af ett länge öfvyervägadt och af erfarenheten
mognadt fast beslut att uppträda som medlare? Vi
fråga, om de ministrar, som hafva undertecknat en
dylik akt, skulle, utan att blottställa sig för hela
landets, ja hela Europas missaktning, kunna vara
pliknöjda, för framgången deraf, än mindre, såsom
Tiden fordrar, gå tillbaka,. Nej, det är, som sagdt,
omöjligt. Och hvarföre skulle de väl gå tillbakal
och förmå sin konung till enahanda löftesbrott? Se
vi på Europas ställning, när förslaget afgafs; mån-
ne den då var mer inbjudande till en i lugn ochl
med måtta genomförd reförm, än den är det i när-
varande ögonblick? Visserligön icke. Då var allting
efemert, beroende af passioner och dagens hot. Men
nu är det åtminstone möjligt att få ljud, att låta
ett förståndigt ord gälla och vinna afseende. Men
Kör länge tror man att detta skenbara lugn varar,
innan elden änder askan åter blossar upp med för-
nyad våldsambet? så vida nemligen regeringarna äf-
las att gå tillbaka, i stället för att på ett förnuf-
tigt sätt ordna tåget: framåt. Se vi på Sverige; har
dess politiska ställning i någon mån förändrat sig
sedan den tiden? kanhända; ty de utanför den nu-l
varande representationen stående fordra nu vida
mer, åtminstone något vida bestämdare, än de ore- 1
diga ropen då kunde gifva vid handen. Under det
att den politiska sgitationen på kontinenten förslap-
pats, åtminstone förstummats, har den på den Skan-
dinaviska halfön tagit en fart, som den förr aldrig
egt. Den har der otvifvelaztigt snarare vunnit änl
förlorat i styrka, sedan 1848. Nå väl! hvad bety-l:
der ett sådant memento? Icke bjuder det att gål
tillbaka och att icke ens stå vid hvad som en gång
blifvit lofvadt? Eiler vill kon-ervatismen verkligen
äfven här afbida, om icke framkalla rörelser efter
mönstret af Italien, Frankrike och Tyskland, i myc-
ket miadre stater än vår? Och vill den, först när
dessa rörelser komma, gifva efter för en liberal
hänförelse, för att sedan återigen hoppas på en
pögonblicklig, reaktion? Hafva då den onärsnde
och hans blinda eftersägare ingenting lärt och in
genting glömt? Hafva deicke läsit och sjelfva sett,
att likasom reaktionen följer i spåren på en revolu-
tion, som ohejdadt och sanslöst framfar; så blir re-
volutionen förr eller sednare en följd af det hård-
nackade motståndet till billiga fordringar från na-
tionens och det allmänna tänkesättets sida? eller
tror man, att kapitulationsvilkoren blifva mindre
stränga framdeles? Det jäfvas af all tidens erfa-
renhet.
Men om så är, hur kan man då åt sitt foster-
lands regering gifva det Ackitofels-råd, att den
skulle gå tillbaka, att den skulle göra ett dels med
de konservative, som sofva syndens sömn och in-
genting märka af hvad som .rörer sig kring dem,
dels med den andra ytterligheten, radikalerne, hvil-
ka erdast afbida nya kriser och nya rörelser, för att
kunna än mer stegra sina fordringar. Hvilken ära
deremot inför samtid och histor:a för Sveriges ko-
nung att, i denna stormiga tid, hafva kunnat i sitt
land på lugn och laglig väg genomföra en så vigtig
förändring!! Hvilken heder för Sveriges folk att äf-
ven på denna stråt följa sin kung!! Och emot alla
ofvannämnde, från verldshändelserna konseqvent här-
ledda chancer, hvad skulle kozungea och hans mi-
nistrar väl kunna vinna uppå att följa konservatis-
mens Achitofelsråd? Jo, de skulle vinna den po-
nämndes, och hans seiders gunst, d. v. s. en ringa
del af adels-byråkratiens och prelaturens — ty
utan tvifvel skulle pluraliteten af osgennyttigt sin
nade både adelsmän och prester, äfven om de icke
tycka om regeringens förslag, likväl högst ogilld, att
hon i afgörandets ögonblick visade sig ljum eller
droge sig tillbaka; ty sådant tål en svensk man minst
ar allt.
Slutligen om tänkbart vore, att Sveriges styrelse
kunde handla så både orätt och oklokt, hburudan
blefve väl då dessa samma personers ställning, hu-
rudan landets, sedan förslaget fallit, i följd af re-
geringens indolence eller tillbatagående? Derom en
anvan gång. a
Afven Bore för i söndags har på ett ganska
kraftigt sätt lagt om den onämnde. Då lä-
saren utan ivifvel erinrar sig den märkvärdiga
artikeln ur Tiden af de utdrag Aftonbladet
medde at, jemte de anmärkningar vi dervid
bifogade, tro vi att, i anseende till den be-
bandlade frågans vigt och snart förestående l!
praktiska tillämplighet, ett upprepande af en
del utaf Bores artikel jemväl skall intressera.!
Bores artikel kallas: Aro de konservative
bättre rojalister än konungen? och börjar med.
en väl framställd erinran derom, hurusom li
adelsaristokratien i de flesta riken, när den l!
kämpat för egna privilegier, öfverallt föregifvit !
sig vara konungarnes beskyddare mot den
J
Å
(
(
m—— — — — XX —2—L1V— —XqzC 5 iivovnvvive-—-—tt——-— so
nyare tidens samhällsutveckling.
Då denra söker att grunda konungamaktens och
regeringens styrka på folkets verkliga och uttalade
förtroende och tillgifvenhet mera än på en despotisk
maktfullkomlighet, som historiskt visat, att den un-
dergräfver och upplöser i stället för att rotfästa och
utbilda konungamakten, kan denna aristokrati, för-
blindad af de fördelar och den herrlighet som kom-
mit den till godo under förflutna tider, ej se eller
fatta, att en ny tid och en py civilisation fordra nya
grundvalar för samhällsinstitutionerna och deribland
äfven för konungamakten. Oaktadt den ena thronen:
efter den andra periodiskt ramlar under de fåfängal:;
bemödandena ati stödja den på samhäillskrafter, som lj;
numera förlorat sin spänstighet och styrka, vågar
adelsaristokratien ändock djerft vidhälla sitt föregif-
vande, att konungamaktens och samhällets räddning
bero af dessa kräfter, hvilka man derföre allt emel-
lanåt söker att genom hvarjehanda konstiga medell!
der kalla till lifs, åtminstone så mycket att de kunna l
göra -tjenst en eller annan parad-deg samt då ingifval.
de enfåldiga den föreställningen, att dessa krafter
ännu förefionas i sitt gamla skick, — — — — —
Under dylika förhållanden inträffar ej sällan, att
nämnde aristokrati, i fåll konungamaktens ignehaf-
vare visar sig eftergifvande för den riktning sam-
hällsbildningen tagit, uppträder i !Opposition emötett
dylikt eftergifvande, förklarande det vara sin pligt
att bibehålla konupgamakten oförändrad i dess gamla
tillstånd, äfven emot dess egen vilja. Adelsaristo-
kratiens föregifna vänskap vill qvarhålla konungarne
med eller mot deras vilja på den plats och i den
ställning, som aristokraticns egna in:ressen föreskrifva,
och den undersiödjes härvid gemenligen ef den pre-
latensiska aristokratien, som sedan den lika litet som
den adeliga mera förmår bålla konungarne nedböjda
för sina fötter, förenar sig med den sednare i be-l