sten tillåta sig, en ringa tjensteman), att vara i op-
position mot sin dåvarande konung? Vi vete ej om
Allehandisten befann sig ibland dem, som då för-
mältes vilja afsätta sin krönta herre, Men att Alle-
handisten nu vill afsätta ochalldeles tillintetgöra sin
icke krönte, men honom ändock aflönande herre,
adeln, det känne vi mera än väl, genom Allehandi-
stens fäktande för det hvilande förslaget. Huru kan
han draga sådant öfver sitt samvete, om han är en
trogen tjenare?
Allehanda har framställt den onämnde såsom
hkufvudmaa för ett, mot Konung Oscar, allt ifrån
bans anträde till Regeringen, fiendtligt parti. Ett
sådant yttrand2: af Allehandisten, hvilken bättre borde
hafva reda på Riddarhusets protocoller, -kan svårli
gen härledas från annat än vrångvisa och illvilja.
Men låtom oss likväl antaga något bättre, eller att
det härrörer från principlösheten hos de Grå, til:
följe af hvilken de snarare tro en mans handlings-
sätt härflyta af tillfälliga och personliga skäl, än af
fasta grundsatser. Den, som blott läst de allmänna
tidningarne och hört Riksdagshändelserna omtalas,
vet likväl, att den onämnde, äfven under salig Ko-
nungens tid, opponerade sig mot Koöngliga proposi-
tioner t. o..m. under det att den onämnde var bland
Konungens Rådgifvare. Sådan var t. ex. händelsen
i fråga om de tysta förmånsrätternas afskaffande och,
om vi ej mizsminna oss, rörande de förberedelser
till-Skattejemkningen, som då förekommo; hvilket
allt gaf den tidens liberale anledning att gycklande
fråga: hvilkendera af Konungens, sig emellan stri-
diga, Rådgifvare man skulle rätta sig efter, för att
utfiana den ianersta tanken ?
Uaäder n. v. Konuvgens regering,, heter det vwvi-
dare, har den onämnde väl satt sig emot åtskilliga
liberala och efter hans mening skadliga lagstiftnings-
förslag, men ingalunda afstyrkt, utan snarare
förordat äskade anslag i hvarjehanda riktnin-
gar. Detta torde desto mindre bevisa personlig fi-
endtlighet, (observera väl!) som en sådan frikostig-
het just blifvit lagd den onämnde till last, särdeles
af de liberale. Sålunda, ehuru han ogillade den nya
strafflagen och stridde deremot ihärdigare än någon
annan på Riddarhuset vid 1844—45 årens Riksdag,
talade han vid sista Riksdagen, mot sina conserva
tiva vänner, för beviljandet af hela det anslag, som
Konungen begärt till fängelsebyggnader, emedan den
onämnde ansåg det ena länet, lika väl som det an-
dra, böra, utan afseende på hvilket bestraffaingssätt!
som blefve gällande, få sådana förvaringsrum åt ran-!
saknpingsfängar, att desse icke, genom sällskap med
förvunna brottslingar, blefve förderfvade, särdeles
som det icke är gifvet att hvarje anklagad äfven är
skyldig. Om något ämne bör anses intressera Ko-
nunagen personligen: så måtte det, i anseende till
det arbete Han derpå nedlagt, vara det ifrågavaran-
de. — Men vi vilje erinra äfven om ett annat an-
slag, af ret personlig beskaffenh:t, nemligen det åt
Kronprinsen. Att den onämnde talade för detsam-
ma mot de liberale bör Allehanda desto mindre
bafva glömt, som Aftonbladet och andra liberala tid-
ningar länge hånade den onämnde för den rörelse,
hvarmed ham om Prinsarne begagnade och uttalade
orden Rikets barn.
Det torde vara nog om den onämnde. Men huru
har Allehanda förhållit sig sjelf mot Konung Oscar?
Bidrog det icke af alla krafter; jemte de öfrige li-
berale, att låta salg Konungen år 1841 få betala
Cabinetts-cassans skuld? Det var våld, i ett land,
der gfundlagen förklarar endast Rådgifvarne vara
ansvarige,; men Konungen oantastelig. Likväl och
ehuru det, för den ringaste eftertanke var klart, att
en dylik orättvisa mot en man, som nalkades 80 år,
mindre skulle drabba honom, än hans son, den hlif-
vande Konung Oscar: så drog Allehandisten visser-
ligen icke i betänkande att rösta derför på Riddar-
huset. Hade vi dess protocoll till hands: så skulle
vi kanske finna, att han äfven öppet framstått
såsom talare derför, ehuru förgäfves, emedan adelns
conservativa pluralitet var för samvetsgrann att
bära sig så skamligt åt, som den liberaa minoriteten
ville.
Något måste slutligen tilläggas till genmäle af
Allehandas påstående att adelsaristokratien är djerf
och oförsonlig mot konungamakten, när denna vill
begagna sitt prerogativ för något annat ändamål än
att. gynna adeln. Det är svårt att vederlägga den,
hvilken antingen är så vrångvis, som de skriftlärde
och Phariseer på sin tid voro, eller är så kortsynt
som vår nu lefvande Allebandist.: Den utväg, som
den försonligaste af alla lefyande begagnade både
mot de skriftlärde och de enfaldige, vilje vi äfven
använda, på försök om det lyckas. Ingen lärer
kunna påstå, att Carl XI, som bröt adelsaristokra-
tiens makt och gjorde åtskilliga af dess förnämsta
medlemmar utfaitiga, gynnade adeln. Mellan en af
hans medlemmar, Kongl. Rådet och Generalen Grefye
Hans Wachtmeister, som bukpit Carl XI både att
genomdrifva Reductionen och att inkräkta sin öfver-
drifn makt, samt den aflidne Konungens unge öf-
verdådige son, tilldrog sig följande händelse: Den
uoge hertigen af Holstein föreslog Konungen att rida
öfver en uppstaplad timmerhög och Carl var genast
färdig. Men Wachtmeister trädde emellan, fattade
Konungens häst i betslet och sade: om hertigen
rider sig förderfvad, det må vara hans sak, ty han
är en främmande herre. Men Eders Maj:t är Sve-
riges Konung, och skall icke rida dit, så länge jag
heter Hans,. Carl svarade leende: Nej, nej, kära
gubbe, gf dig tillfreds, jag skall icke rida dit.
Hvilken var nu konungamaktens och Konungens
verklige vän, antingen Grefven, som redan visat sig
vara det förra, och med-äfventyr af Konungens
ögonblickliga misshag, satte sig handgripligen emot
den cbetänksamme Rådgifvarens förslag? eller den
öfriga omgifningen, som stillatigande såg på, och an-
tingen var lika oförsigtig eller nog flepig och ögon-
tjenande, för att icke göra några invändoingar? —
Allehanda säger förmodligen: det var ett enskildt
undantag; men huru förhöll sig adeln i det hela?
Jo så, att han med en sågolik, för rikets väl må-
hända öfverdrifven sjelfförsäkelse, förblödde på slag-
fälten, frös ihjel i Ukrains skogar och på Noriges
fjäll, eller försmägtade, med dragselar öfver skul-
drorna, i-Siberiens grufvor, för att tjena den; hvars
fader utarmat de stridende sjelfve eller deras föräl-
drar och anhöriga.n
I afseende på en punkt, bör det tillåtas er-
inra, att Aftonbladet aldrig var med om
att yrka på friherre Palmstjernas afsättande,
serdeles derföre att det tjenade till ingenting.
Aftonbladets tanka om sådana frågor kan re-
sumeras uti vårt yttrande på den tiden, då
det bekanta munlåset på Posttidningen var i
fråga, hvilket omtalades med så mycken glädje
på ett annat håll, att om regeringens politik
vore uppriktigt liberal, så kunde Posttidningen
) (Märk, läsare, detta välberäknade uttryck: en ringa
tjensteman såsom motsats till den höge embets-
mannen,. Detta är en Herkulesklubba, som den
älskvärde onämnde med serdeles förkärlek använ-
der). Märk också klämmen i uttrycket: förmäl-
des vilja afsätta sin krönte herre, och den bjerta
effekten af denna lilla eller rättare bastanta löga-
och spökbistorias inpassande på detta ställe. Det
kunde för öfrigt förtjena sitt serskilda kapitel i
de konservatives meritli ta, att numera erinra der-
om, huru nämnde parti sökte och äfven till en
Er VR AA, MI ARD FT ) PR PN fas 1 TO Pop toy eg td FR