gerna skrifva huru mycket den ville. Vi tro
också, uppriktigt sagdt, att hvarken hr friherre
Palmstjerna eller hr von Hartmansdorff eller
en del andra höga embetsmän, som väl älska
konservatismen mycket, men makten och ljuf-
beten att få andas hofluften ännu mera, skulle
föra en sådan ton som de göra, om de icke i
hemlighet hade den tron, att deras åsigter på
det hel2, deras ifrande för det. bekanta al-
lenastyrandet, deras skenbara. grälande på ko-
nungamakten för det den icke är nog konungsk,
deras predikande om den blinda lydnaden m.
m. äro långt ifrån missbagliga på högre ort, i
synnerhet som de åtföljas af-yrkande på mera
penningar ur folkets fickor, hvilket utgör den
ästa förstärkningen åt makten.
Också förefaller det oss serdeles intressant
tt förnimma, huru den onämnde här förstår
tt likasom hålla Konungen sjelf under näsan
ena sidan hvad den onämnde och hans vän-
ser för Konungens sak gjort och lidit i örta-
sården, och å den andra huru otacksamt just
Allehandapartiet varit i en fråga, hvars resul-
at skulle drabba Konung Oscar personligen.
Det egentliga och bästa kraftstycket är lik-
väl den så väl använda :anekdoten om GCarl
len tolfte; ty ingen kan efter den betan undgå
Itt se, att det är herr von Hartmansdorff och
hans trupp, som nu skola rädda kung Oscar
från att rida ihjel sig på representationsför-
laget. Skulle blott en smula klenmodighet
ller småsinne finnas hos vederbörande, så vore
letta i sanning icke illaspekuleradt.
Allehanda har svarat vidlyftigt på denna
riikel, men vi medhinna icke i dag att göra
några utdrag:af dess svar.