finnas der, och Frälsaren sjelf anbefallde dopet i elle:
till Fadrens, Sonens och den Heliga Andas namn
(Matth. 28: 49). Här kommer såled:s allt derpå an.
att vi lära inse, af hvilken orsak Frälssren anbe-
fallde detta. Fatta vi detta, så hafva vi härmed
äfven pjort oss reda för det sanna, som, enligt min
tanke, ligger i treenighetsläran. Mig förekommer
det:a åter ganska klart och påtagligt. Med srängt
fasthållande af monotheismens gudsbegrepp hänvisar
vår christliga läras urkund till. Sonen såsom den, i
hvilken Fadrens väsende är att skåda. Men å den
andra sidan betygar bon, att ingen kan kalla Jesum
för en: herre, utan genom den Heliga Andan 4 Kor.
42: 3, d. ä. utan att den hos Jesus verkande cch
öfver hans församling utgjutna Heliga Andan på nå-
got sätt kungör och bevittnar sig för vår egen ande.
Men, att vi vid denna Heliga Anda nödvändigt må-
eta tänka oss en distinct person, detta yrkar hor
Ingenstädes.n
I afseende på frågan om syndafallet, har hr
I. i 3:dje bäftet sid. 24 denna utveckling:
Undersöka vi nu först, hvilken grund denna vår
kyrkas lära om fal!et och den derigenom i menni-
skens natur skedda förändringen har i Bibeln, så
märka vi, att den Mosaiska berättelsen om failet är
det, hvarpå man hufvudsakligast velat stödja den-
samma. I N. T. förekommer blott ett ställe, som
blifvit andreget till stöd för denna lära, nemliger
ett bekant och mycket omtvistadt ställe i Rom. 35:
42 0.f. Men huruvida Paulus i den jemnförelse
mellan Adam och Christus, som här göres, velat i
Adam blott framställa en representant af det, som
menniskan i sitt naturliga syndiga tillstånd är, el-
ler huruvida han velat lära, det skulle genom hans
fall i menniskans nåtur hafva skett en sådan bäp-
nadväckande förändring, som kyrkan förknippat med
detsamma, är något, som må hemställas åt den fram-
tida bibelforskningen. Sammanharget visar, att
Paulus med den anställda jemförelsen egentligen ic
ke velat undervisa om synden, utan blott förhärliga
den gudomliga kärlekens verk i Christi sändning.
Men mot den kyrkans lära, som man härpå velat
grunda, äro andra ställen hos Paulus i uppenbar
strid. Så säger han, att jag tills vidare må förbigi
alla öfriga ställen i 4 Kor. 41: 7, att mannen är
Guds beläte och ära; alldeles som skulle han icke
hafva vetat om, att det gudomliga belätet gezem
Adams fall blifvit förloredt. För öfrigt säges i G.
T., i Vishetsb. 2: 23,24, att Gud skapat menniskan
till evigt lif och gjort henne till sitt beläte, a:t hon
skulle vara sådan som han är, men att genom djef-
vulens afund döden är kommen i verlden. Och
härmed bar jeg nu anfört de bibelställen, som pläg:
andragas till stöd för vår kyrkes lära i denna punkt.
Men ur det tänkesätt och de tidsförhållanden, som
VOro för banden i Christerdomens första årbundran-
den, förklarar sig denna lära lätt. Jsg har i före-
gående föreläsningar erinrat, huru en tid af religiöst
och sedligt förderf och af djupt medvetande af sem:
lidande genom detta förderf just var den, hvearuti
Christendomen hade sin upprinnelse. För hela den
tidens verldsåskådnirg visade sig blott ett beständigt
fall och ett sjunkande. Idten om en utveckling var
densamma fullkomligt obekant och bar allt intill in-
nevarande århbuodredes början varit främmande för
menskligheten. — Dessutom är det en bekant sak,
huru det onda alltid lättare faller i ögonen än det
goda. Att skåda ett Guds verk och en gudomlig
kärleks och vishets eviga ordning uti det mörker,
som då ännu omhöljde vårt slögte, förmådde man
icke. Och då nu genom Christendomen den gudom-
liga lagen, den gudomliga heligheten framstod uti
ett förut okändt ljus, så afstack genom brytnisger
mot detsamma det rådande förderfvet ännu mer
bjert. Och ifrån Gud kunde intet komme, som ic
ke uti alla hänseenden var fullkomligt, mente man.
En lärare, som man hänfört till Gnostikernas sckt,
vid namna Marcion, ville icke erkänna G. T. som
ett gudomligt verk, emedan det, skärskådadt i det
N. T:s ljus och utan hänsyn till den tid, för hvil
ken det var gifvet, icke kunde för honom visa sig
annat än som ofullkomligt. Menniskosl:igtet, sådan:
det pu var, kunde fördenskuli icke framställa sig
för dem annat än som i grund förderfvadt, herafel-
le åt afgrundens onda furste och af denne strax i-
från början förderfvadt och förstördt. Men sådant
kinde det dock icke hafva utgått ur Guds hard.
De första menniskorna kunde fördenskull före sit:
fall icke annat än beklädas med all tänkbar full
komlighbet. Häraf upphofvet till den lära, som
al!männsst varit gällande såsom orthodox och ännu
fortfar att gälla såsom orthodox inom Christen-
heten.,
För lären om den fu!lkomlighet, som man tillag!
de första menniskorna före fallet, har man ej hafi
någon annan grund i Bibeln att åberopa än berät-
telsen om de första mensiskornas tillstånd i psradi-
set. Men emot antagandet af denna fullkomlighet
har man, så vidt det stödjer -sig på denna berättel-
se, å andra sidan invändt: Fullkomlizheten hos ev
varelse ådegalägges i hvarje hänseende aldrebäst a
dess kraft. Af högheten och storheten i da föremål,
hvarpå en menniskas själ är rigtad, af den fasthet
och det allvar, hvarmed hon sträfvar mot sitt mål
af den klarhet, bvarmed hon fattar hvarja föremål
som leder till förverkligandet af hennes mål, och at
den ståndaktighet, hvarmed hon öfvervinner alls
hinder och frestelser, ådagalägges bäst en menniskas
sedliga fullkomlighet. I mån af den gudomliga en-
da, som härutionan uppenbaras, bevisar sig en men
piska som Guds väserdes afblid. Men i berättelser
om de första menniskornas paradisiska tillstånd fö-
rete sig inga spår till några verk, icke ens den af-
lögsnaste häråt syftande tanke. Den vishet, som
man tillagt dem, bekräftar sig på intet sätt af
berältelsen. Ty när denna låter ormen tillsäga
dem, att på hvilken dag de å:o af den förbjuda:
frukten, deras ögon skulle öppnas, så antydes här-
med tvärtom, att deres ögon ännu icke voro äöpp-
neds, och att de ingentirg visste. Ja, cå de läto
intala sig af ormen, att Gud är afusdseam och utaf
afund förmerade dem vetandets behog, röjer sig bäri
raka motsatsen till vishet. Men lika litet bevittea
ock denna berättelse den heiizhet ech rättfärdighet.
som man tiilerkänt dem, om denna ens kan var:
för handen, der medvetandet af skilnzden meliar
godt och ondt ej är för handep. Ty att de så lätt
och Getta genast vid den första frestelse, som berät-
tas, kunna förledes att ö!verträda det gudomliga bu-
det, bär icke vittre om någon dygdekraft. Förden-
skull her man Fu mer, som redan förut blifvit er-
inradt, ollt mer börjat öfvergifva läran om den
na fullkomlighet. Men när den medskapade full-
komligheien pu fattas blott ech bart som en fu!l-
komlighet i anleget, blir fråga om hvad denna be-
rättelse har ait innebära. Somliga fasthålla ter be-
rältelsens enskilda drag och vilja ur dessa utveckla
en lärcbyggnad; andra åter vilia i hela berästelsen
icke se annat än ett allmänt försinnligande af det,
som foregår hos hvar menniska vid första uppvak-
randet till medvetende af synd och ondt. På sem-
ma sått som Gud här tillszde do första mesniskor-
ne, så tillsöger hvarje feder cech moder sitt späd:
barn, och detta mestadels under varnicg och hot a
straff: dat eller det skall du icko göra. Mean oför
märkt bifinnes barnet hafva öfverträdr det gifna bu-
det, och vid medyve andst häraf stängas äfven de:
första stu!d.ösa para zom medyve-