Palici Klä mea murstonl OCU VIRTaUROT, UCK Sd-
som staffage finner han blomstrande skönheter som
hvila framför sina löfbeskuggade hyddor och omgif-
vas af betande bufflar och får.
För en historiemålare, som vill studera det
gamla patriarkaliska lifvet, framställer denna trakt,
likasom ur fornålderns fjerran, de gamla herdestam-
marn, som oupphörligt tåga omkring i sina gröna
gräsöcknar med sina lättflyttade hyddor af rödmå-
lade och gallerformigt förenade spröt, betäckta med
tältduk af kamelhår och ull, medförande på den eviga
vandringen sina husgudar af metall och sina talrika
hjordar.
Högst uppe på de branta klipporna, eller mellan
jettebergens klyftor väntas bataljmålaren af kraft-
fulla hjelteskepnader, väpnade med båge och pilar,
breda dolkar och långa spjut, samt klädda istålpan-:
sar och harnesk och med sandaler af buffelhud, alide-
les som de hade blifvit beställda att inför samtidens
ögon återkalla forntidens och medeltidens heroer och
riddare.
Likaså erbjudes här åt genremålaren, i det af en
naif naturpoesi uppburna hemlifvet hos dessa stam-l:
mar, åt arkilekturmålaren i de från forntiden ännu
bibehållna templen och palatserna, åt marinmåla-
ren vid Kaspiska och Svarta Hafvens romantiska
kuster — kort sagdt åt hvarje vän af det stora och
böga, i rena och underbara naturföreteelser de out-
tömligaste ämnen för konstnärlig uppfattning.
Det hör emellertid till sällsyntheterna att en
konstnär företager sig att omedelbart göra na-
turen och lifvet i dessa trakter — de stor?
folkvandringarnes urkälla, till föremål för kon-
sten. Detta är dock hvad hr Kiesewetter gjort.
Från Berlin tågade han först hit till norden,
och härifrån genom det europeiska och asiati-
ska Rysslands vida hedar till Kaukasien.
De märkvärdigaste bilder han återfört äro
kanhända de som framställa den eviga elden
vid Baku, och den ännu der sedan Zoroasters
tid fortsatta elddyrkan. Vi anföra derom hvad
hr Kiesewetter sjelf berättar i sin på svenska
skrifna förklaring:
Vid Kaspiska hafvets kus er, på halfön Absche-
ron, som bildas af Kaukasiska bergåsens östliga ut-
greningar, befinna sig talrika salt- och naphta-källor;
och på åtskilliga ställea framtränger genom jord-
ytans springor och hål en oljebildande gas som fö-
des i djupet. Denna gas bränner redan århundra-
den öfverallt, hvarest den antingen tilfälligtvis eller
med afsigt blifvit antänd, och de många lågorne,
hvilka oupphörligt med ett bländande rent sken lös-
göra sig från den hemlighetsfulla underjorden, förete
en den härligaste anblick. Pi något afstånd ifrån
den af Perser bebodda fästningen Baku finnas de
talrikast. Smekta af sakta vindsr hoppa och leka
de, utan att tröttna, åt alla sidor med de behagli-
gaste vändningar och tyckas, simmandae med sina
smärta och lediga figurer i den renasta ether, vilja
aflågsna sig ifrån deras lifskälla, under det att de
knappast vidröra marien.
I behaglig kontrast med det bländande solljuset
återgifva de ea mild rodnad och, ibland klart upp
lysta föremål, låta d23 knappt förmärka sin spökak-
tiga tillvaro.
När solen aflägsnar sig, framträda de med star-
kare ljus; ech omgzifva sig någon tid med en klar
azurblå skugga.
Ofta lyckas det lågorna, att stegra sig ända tilll
purpurrödt, hvarmed de lingt bort färga alla före-
mil; då smyga sig, ännu ianan natten inbrytear, kraf-
tiza gröna fårgskiftniogar in i da obelysta delarnoe.
för att bringa lågornas dristiga lek i harmoni mad
naturens eviga Iazar.
On natten känner man sig, midt u!i ett skugg-
löst haf a? ljus, besynnerligt till mods. Lågorne
förfölja den främmande kroppsn med sina glödande
tunzor och, hvarthän han vänder sig, uppblossa an-
dra under hens fötter. essa lågor, dagens miida
skönheter, blifva nattens furier när regn och storm
träda i kamp med dem; da böja sig för stormens
styrka, men vika likväl! icke från stället. Strömmar
ef regn, som nedgjuta sig öfver dem, bortsända de,
hvisande och fräsande, såsom vattenångor.
On det också lyckas stormen, att döda någon af
de minsta lågorn3, en glödande kyss af någon syster
kallar den tillbaka i lifvet.
Naturbara hafva i alla tider tillbedt dessa lågor
såsom gudomliga väseaden, och äfvenledes nu ba
fiaaa sig här eiddyrkare fråa Indien, hvilka, såsom
pligrimer, färdades hit fråa deras aflägsna hemland
för att iida och bedja på detta heliga rum. D
hafva byggt åt sig ett kloster och omgifvit detsam
ma med-en hög mur. Rundt ikring, inom muren,
så deras celler. med flata tak, bredvid hvarandra
och blda en gårdsplats, i hvars midt eldtemplet bs-
finner siz, hvaruti den största af lågora2, gudomen
sjelf, uti en vasformig fördjupning skyddad mo:
hvarje missöde, evigt bibehåller sig ren och klar,
simmande på en blå eiher.
Menoniskor och djur få dröja i närheten af dess
härlighat; men dea, som vågar vidröra den, han gri-
p2es och måste lida helvetets qval.
Ingången ledar genom en byggnad, i hvars öfre
rymd gästrumme! befianer sig; emellan detta och
templet brinner den eviga offerlågan. Framför tem-
plet finnes en stådse glödande ugn, som alltid är
järdig att grädda brödet för de troende och värme
deras mat. I dess innardöma spruta en mängd lå-
gor fram emellan stenarna, som upphetta det yttre
höljet.
Af den tyska dagboken inhemtar man huru
konstnärn ankom dit cch buru han mottogs:
Sant om aftonen — säger han — red jag med
en viss skygghet genom porten, för att hos eldens
dyrkare utbedja mig tak och skydd öfver natten.
Dot bländands eldsken-t omgaf mig på alla sidor
Bakom mig, på ingångsportens platta tak, dit gasen
lades genom rör, brann en väldig liga; framför mig,
i etdtemplets hörn, lågade fyra flammor af det he-
liga ljuset och utstrålade åt alla hill ur det öppna
temp!et. En flod af glans strömmade fram ur de
he:igas celler och från murarna trundtomkrisg.
Hänförd af den storartade syner, vågade jag icke
väcka de fromma invånarne; jag fruktade äfven att
likt en bländad fjäril störta ned i någon af de många
eidarne. Då ljöd oförmodadt ett rysligt tjut och från
ssilda håll framrusade fyra oantliga hundar emot h
mig. Hastigt kastade jag mig till marken; ty jag
bade på förhand fått veta att dessa fyrbenta tempel-
vaktere äro inöfvade att icke anfalla någon liggande
nenniska. Da stadnade ock genas:, på något afstind
ån mig, men fortforo att tjuta. Ändtligem frem
e en annan fizur, utan skugga och utan be-
enarast liknande ett benrangel, som endast
var betäckt med ett mörkbrunt skinn. Den vack-
lada sakta fram till mig, tystade hundarre, grep min
hand med sina knotiga finsrer, och förde mig midt-
igenom ljushafvet till en af cellerna. Här satt öf
epresten sjelf, midtemellan tra lågor, som om-
gålvo honom med ett magiskt skimmer. Afven hans
hy var brun, som en ez7P rmumies, eller som de
rycka koastnirerna måla sina helgonbider. Påhaens
raxede hufynd satt en turban, och hans knotiga lem-
mer omfladdrades af en snöhvit mantal. Han satt
med korslarvda ben på en norsisk matta och vr
verat