yckt djelfvulen, och med densamma hans makt öf-
ver menniskorna. Nedanföre ser man ännu två fot-
spår, som under den häftiga striden intrycktes djupt
stengolfvet. Skulle — så förmäler legenden vi-
lare — det hända en gång, att den b3vakande flam-
man sloc-nar, och djefvulen således åter bemäktigar
sig sin eldgaffel, då återvinner han med den äfven
väldet öfver jordens syndiga barn.
I cellens fond, ien nisch bakom altaret, hade man
uppklistrat en mängd med vattenfärger på papper
målade bilder, som visade helgonen i himmelen, i
de mest olikartade lycksaligtetsställniogar, och till
belöning för sin fromma vandel iklädda brokiga dräg-
ter. Nedanför dem, på ett slags estrad, dit tre trepp-
steg leda, stodo några brokigt målade skria, jemte
en stor vattenflaska af läder. På trappan låg en
matta och på den stodo små afgudabilder, mellan
hvilka lågo snäcktrumpeter, klockor och annat heligt
redskap, hvarisland en regnskärm af hvitt siden, till
tak åt gudarne under resor i regn och starkt sol-
sken.
Jag hade klädt mig efter persiskt bruk, för att
likna de infödda och framställa mig som mohamedan
af Schiitiska sekten; ty denna troslära är den som
berskar på Abscheron, utanför eldtemplets kloster-
område. En lång kamelhårsmantel, med långa är.
mar och ståndkrage, betäckte mina skuldror, och en
sexton tum hög pelsmössa med vid tofs mitt hufvud.
I dot röda skärpet, som omgjordade mina mångvec-
kade benkläder, satt det här vanliga vapnet: Tscher-
gess-dolken med buffelhornsfäste. Vid inträdet i
cellen bortlade jag likväl dolten, till tecken af fred.
Öfverstepresten drömde vaken, försatt i den dju-
oaste hänryckning af sitt opiirus. Fyra andra eld-
prester voro tillstädes i klostret; de hade alla för-
samlat sig för att se främlingen. Jag förkunnade
mig vara utsänd af en bland jordens mäktige, som
nerrskar öfver en stor del af zorden, för att troget
och sannt afbilda det ryktbara klostret Atyrchka,
jemte nejden deromkring, äfvensom de heliga eld
oresterna sjelfva, och derigenom göra samtiden be-
sant med deras utseende, samt bevara deras beröm
it efiertiden. J skåden, sade jag, en af de nordiske
män, som innehar konsten att genom ljus, skuggor
och färger rycka bilderna af naturen och menni-
skorna undan förgängelsen. Såsom bibehållandet
orincip genomtågar jeg verlden. På mer än tio å:
nar jag icke sett min hembygd; jag har hos vilda
olk åtnjutit mycket godt, jag har bland de bildade
uthärdat mycket ondt. Låfvad vare den eviga elden,
ut jag ändtligen ser mg i dess rena bibehållande
slans och hos dess fromma prester !
Bevekt af mitt tal, uppstod en af gubbarne, tog
rån trappan framför nischen en liten skål med kandi-
såcker, och gaf mig deraf att äta. ÄÅ min sida drog
jag nu, ur mina vida fickor, också fram såcker, mer
tillika 16. Genast spring en af de fyra efter ev
iernkittel med vatten och satte den på stenarne öf-
ver en af lågorna, och inom få minuter kringdoftade
oss ångan af ett ägta karavan-te kring hvilket vi
snart slöto oss tillsammans i en förtrolig krets, för
att dricka det ur träskålar och lerkärl.
I sofrummet, som derefter anvisades mig, var en
upphöjning af sten, bestämd till härd, emedan också
på den fanns en eld; men äfven till sofplats, hvar-
vid den eviga lågan utgjorde en väktare åt den in-
om en dörrlös port slumrande pilgrimen.
Presterne, åtföljde af hundarne, tågade härefter i
högtidlig procession förbi denna port, till templet.
Ea af fresterna blåste härvid på trumpetmusslan de
mest glla ljud, de andra tre mumlade, vid pinoglet
af små klockor, en bön, som endast lärer kunnat
uppfattas af gudarn2; de dresserade hundarna in-
stämde på sitt vis, msdelst ett förfårligt tjut. En
af dem, som tycktes brista i nit, bragtes genom en
kraftfull spark af en bland presterna i förnyad verk-
samhet,
Efter denna ceremoni inträdde allmän natiro. Jag
ade mig på härden, med pelsmössan till örongott
ochlanförtrodde mig åt den fixmmande väktarens hägn.
Morgonen derpå hade öfverpresten vaknat ur sina
nimmelska drömmar, och satt snart i lugnt allvar
ramför mig, för att Jåta afteckna sig. Utom den hyvite
nantein hade han för detta ovanliga tillfälle smyc-
vat sig med randiga benkläder. Framför honom
tod ru en vattenrökpipa med ren tobak. Bredvid
nig sjelf ställda man den lilla skålen med kandi
åcker, hvarmed jag nu efter behag ägde att stärka
nin flit. Småningom framträdde på mitt utkast
fversteprestens rynkiga panna, hans insjunkna kinder,
ch hela benranglet. Jag nåstan fruktade att visa
vilden för urbilden. Han vet icke, sade jag för mig
jeif, hur fal han är, och de fula hafva alltid gjort
nig som porträttmålare det mesta bryderiet. Men
fverstepresiens lugn lät icke störa sig af hvad han
åg; han betraktade länge, med oafvänd blick och
ivarsam uppsyn sina anletsdrag, och tog till slut
rejongen sjelf i hand, för att derunder, på sina
örfåders urgam!a språk, skrifva sitt namn och sin
irda titel.