Det är ej svårt att fatta hvad detta innebär. Öfverståthållareembetet behöfver nemligen, för att hindra hvad det behagar i nyssnämnda hänseende, icke ens vägra det begärda tillståndet, utan endast låta bli att resolvera deröfver, och olycklig dea, som skulle äfven i det mest oskyldiga våga att gå förbi polisens maktfullkomlighet! En sådan ry lagstiftning ger skälig anledning att fråga: hvarest öfverståthållareembetet fått sig medgifvet, att kunna göra denna inskränkning i den allmänna friheten ? Saken är af en icke ringa vigt för ett stort antal persöner, som härigenom komma under ett förmynderskap, hvilket hvarken finnes förutsatt i någon lag eller kan vara en följd af Ordningsmaktens bestämmelse, då kriminallagar finnas att bestraffa förbrytelser. Serskildt fi rtjenar anmärkas att bland föremålen för förbudet äfven finnes inryckt offenthga föredrag, hvarigenom öfverståthållarembetet. således med ett penndrag sökt göra sig till herre öfver en betydlig del af yttranderätten. Det behöfves blott att en person, som vill. hålla vetenskapliga föredrag, är mindre väl anskrifven hos en eller annan myndighet söm har inflytande bo: polisen, så kan det genast förbjudas eller hindras. j j Att föredrag kunna, sedan de hållits och befunnits på ett eller annat. sätt brottsliga, lag föras och bringa den som bållit dem till laglig näpst, det bestrides icke; men att på förhand hindra dem (genom att vägra tillåtelsen af deras hållande), är otvifvelaktigt ett ingrepp i yttranderätten, som omöjligen kan rubriceras som ,ordningsmål,, utan innefattar en ny pro hibition, d. v. s. en ny lag,, hvilken ej bör kunna stiftas utan Ständernas medverkan — alltså ej en gång af Konungep, än mindre af Ö. E. ensamt kan utfärdas. Vidare bör anmärkas obestämdheten i föreskriften, enär under orden m. m. och 2nnat dylikt, kan förstås hvilka prohibitioner som helst det kan falla O. St. E. eller polisen in att göra. För det tredje det öfverdritfvet höga bötesbeloppet af 25 Rdr Bko, hvilket för någon formell försummelse vid en ringa tillställning, konststyckes förevisande, o. m. d. synes orimlig. Här borde åtminstone modifikation af böterna ega rum; För det fjerde: hvad vill det säga, att man nu skall ställa sig till efterrättelse äfven komroande kungörelser,? Denna kungörelses beskaffenhet måste följaktligen på ett obehagligt sätt frappera dem, som trott att aktningen för friheten och de med borgerliga rättigheterna skuile blifvit större hos de maktegande på den sediare tiden än tillförene. Vi önska derföre, och ville gerna tillägga att vi hoppas, det konungens justitiekansler och hr justitieombudsmannen måtte tillse, att en så rättsvidrig lagstiftningshandling som denna icke måtte vinna häfd, på det icke polismaktens godtycklighet måtte tillåtas efterhand blifva berre öfver allas vilja och handlingar. — Redaktionen har blifvit anmodad lemna rum för nedanstående replik i anledning af en artikel i Aftonbladet J4 195. Vi skole tillåta oss att efteråt beledsaga densamma med några upplysande anmärkningar. I ANLEDNING AF REPRESENTATIONSFRÅGAN. Vid behandling af en uti Örebro Tidning väckt fråga angående rättrmäiigheten och följderna af nå-l gra bestämmelser uti det hvilande representationsförslaget, hvilka närmast röra det nuvarande bondeståndet, dess framtid samt vigt och inflytelse för samhället, har uti Aftonbladet J4 195, blifvit framstäldt. och åberopat ett slags register öfver berörde stånds: underlåtenhetssynder, dess oförmåga att värna demokratiens intressen samt hindra eller motverka åtskilliga för det allmänna skadliga åtgärder, af hvilken anledning insändsren, som under en längre tid haft tillfålle att med uppmärksamhet följa bondesiåndets allmännare ställning, beteenden och förhandlingar i egenskap af riksstånd, finner sig föranläten till ett beriktigande af den sålunda uppställda karakteristiken, så mycket hellre som dervid några förhållandena synas förbisedda, hvilka vid ett rättvist bedömande? af det hela icke bordt från behörigt afseende uteslutas. För att i omförmälta hänssende kunna bilda sig en bestämd och klar åsigt af saken, torde främst böra tillses och öfvervägas: huruvida den samhäll!sklass hvarifrån representanter för allmogen skolat utgå, från någon lingre tid, liksom de öfriga folkklasserne, haft att glädja sig af regeringens eller de andra ständens biträde och medverkan för en så beskaffad allmännare folkbildnings införande och inverkan, att någon säker insigt och kännedoa af stätsförhållandena i dera; mängfaldiga utgreningar kunnat och bordt af datta stånds ombud, annorlunda än undantagsvis piriknas, eller om det icka fast) hellre från långliga tider varit med de styrandes el ler medståndens intressen förenligt, av fortfarande söka bibebålla bondeståndet i mörker och okunmnighet för att lättar? leda detsåmma efter det för hvarje period rådande partists välbehag. Utan att Häröf-j ver vilja fälla ett afgörande omdöme eller skåda äm-. net från dess mörkaste sida, huru förklara att denna allmogens belägenhet och brist på en rätt ordnad folkbildning kunnat så länge förbises, att icke ens vid det nyare statsskickets införande 1809 densam ma blef ihågkommen och bebjertad, utan först i våra närmaste dagar eller vid riksdagen 41840—41, då bondestindets flera gånger förut framställda, men l: då mera allvarliga och enhälliga yrkande derå, icke mera kunde afvisas. För att dock medgifva så ringa — och göra verkställigheten så tung som möjligt, ble? hela den kostnad, som folkundervisningens införande och framtida underhållande medförde, m2nigheterne ensamme ålagd, under det att rikets öf-): riga lärooch undervisnirgsverk lemboa nära mogjls kostnadsfritt tillträde åt de förmögnare klassernss : barn, och fastän dessa. läroverk till största delen af jordbrukets bidrag underhållas. På sådant sätt har mån hos oss besörjt allmogens och den mindre för-1. mögna klassens tillgångar för intellektuell bildning, !. dess inhemtande af reella och allmännyttiga kunskaper, för att rättfärdiga de betydliga anspråken på dess. armar, dess skattebidrag och statsmannabegrepp; under det att i andra — äfven icke konstitutionela länder, staten gemensamt bekostar hela folkundervisningen, och anser den så vigtig, att densamma utgör en beståndsdel af sjelfva statsförfattningen och ätnjuter dess garanti. Hvem eller hvilka allmogen