De äro Moabiter! utbröt vederdöparen.
De tvenne herrarnes samtal var mycket fritt
och Guds namn bef visserligen alltför ofta
nämndt utan synverlig vördnad; Puritahens
röda näsa blef ännu rödare, hans hår reste sig;
derpå närmade han sig oflicerarne med allvar
och sade till den äldste bland dem:
Förbännade a!skum! Jag förklarär dig hem
fallen till den allraheligastes vrede. Förakt-
liga ting! Afskyvärda, vämjeliga tiog! Evig
fördömelse komme öfver dig! Du svärdets
man, du med de hvita bår, du är bannlyst för
dina gudabädelsers stull
Canadensarne äro ännu likaså belefvade och
höfliga som deras förfäder Fransmännen. I
stället för att kasta vederdöparen öfver bord,
som jag skulle hafva gjort, såg officern leende
på puritanen och sade; i
Det smärtar mig verkligen mycket, min
herre, att mina ord sårat er.,
Derpå vände han honom ryggen och fortsatte
lugnt sitt samtal med grannen.
Utan tvifvel för att dämpa den häftiga sin-
nesrörelse, som den dubbla straffpredikan, hvil-
ken han bållit till oss, förorsakat, ropade ve-
derdöparen på uppassaren och begärde ett glas
mynthkör, afsyld med is, en stark dryck, som
Amerikanaren tycker mycket om. Han fick
hvad han begärde.
En tjock hande!sman från Boston hade un-
der hela denna scen lugnt tuvggat sin tobak och
afhört samtalet utan att deltaga deri. Endast
hans sammandragna ögonbryn vitinade att ve-
derdöparezs ord väckt hans ovilja. Vederdö-
paren förde med allvar glaset till sina läppar,