tillämpade konungabalken, att konungen skulle också ega rättighet, alt vid hvarjehanda påfordrande all pålägga sina undersåtare nödiga pålanor. Det var det tillämnade dödshugget åt sjelfbeskattinfordrades flere öfverrätters och embetsmyndigheters utlåtande. Deras enda, oss bekanta, anmärkningar dervid tala för konungamagtens ytterligare vidgande. — Men hela denna sak kom ej i riktig fart förr än 4696 och i början på 4697. Dess utförande afbröts genom konungens i detsamma timade frånfälle. Om Karl lefvat ett eller annat år längre, hade troligen någon ny riksdag med sitt hemliga utskott antagit den nya konungabalken och derigenom formligen bortgifvit också sjeifbeskattningsrätten. Att dock äfven denna medborgerliga rättighet dukat under och försvunnit i den oinskränkta konungamagten; sådan var åsigten hos en stor del af envåldspartiet. Denna sats gjorde sig äfven snart i verkställigbeten gällande. Inom den korta tiden at två år hade den femtontill sjuttonårige, men redan myndig förklarad: Karl den tolfte och bangs re gering så bortslösat de af företrädaren samlade skat terna, att han, oaktadt freden ännu varade, likväl behöfde nya, utomordentliga bevillningar. Den 42 Sept 4699 påböd Karl den tolfte en gärd, lika ovanligt stor, som de, hvilka blefvo åt Karl den elfte un der rikets svåraste betryck medgifoa. Denna utom ordentliga beskattning bar Karl den tolfte af blott egen magtfullkomlighet påbjudit, utan att ständerna blefvo deröfver ens hörda; och på samma sätt fortgick det under bela hans regering. Vi känna likväl icke, att ständerna någon gång formligen afstått nämnde sin sjelfbeskattningsrättighet. Det djerfva ingreppet deri var ett tilltag af Karl den tolftes re: geriog; men tillika ett temligen följdriktigt utbildande af de grundsatser, som Karl den elftes envälde hade i öfrigt gjort gällande.