tillämpade konungabalken, att konungen skulle också
ega rättighet, alt vid hvarjehanda påfordrande
all pålägga sina undersåtare nödiga pålanor.
Det var det tillämnade dödshugget åt sjelfbeskatt-
infordrades flere öfverrätters och embetsmyndighe-
ters utlåtande. Deras enda, oss bekanta, anmärk-
ningar dervid tala för konungamagtens ytterligare
vidgande. — Men hela denna sak kom ej i riktig
fart förr än 4696 och i början på 4697. Dess ut-
förande afbröts genom konungens i detsamma timade
frånfälle. Om Karl lefvat ett eller annat år längre,
hade troligen någon ny riksdag med sitt hemliga ut-
skott antagit den nya konungabalken och derigenom
formligen bortgifvit också sjeifbeskattningsrätten.
Att dock äfven denna medborgerliga rättighet du-
kat under och försvunnit i den oinskränkta konun-
gamagten; sådan var åsigten hos en stor del af en-
våldspartiet. Denna sats gjorde sig äfven snart i
verkställigbeten gällande. Inom den korta tiden at
två år hade den femton- till sjuttonårige, men re-
dan myndig förklarad: Karl den tolfte och bangs re
gering så bortslösat de af företrädaren samlade skat
terna, att han, oaktadt freden ännu varade, likväl
behöfde nya, utomordentliga bevillningar. Den 42
Sept 4699 påböd Karl den tolfte en gärd, lika ovan-
ligt stor, som de, hvilka blefvo åt Karl den elfte un
der rikets svåraste betryck medgifoa. Denna utom
ordentliga beskattning bar Karl den tolfte af blott
egen magtfullkomlighet påbjudit, utan att ständerna
blefvo deröfver ens hörda; och på samma sätt fort-
gick det under bela hans regering. Vi känna lik-
väl icke, att ständerna någon gång formligen afstått
nämnde sin sjelfbeskattningsrättighet. Det djerfva
ingreppet deri var ett tilltag af Karl den tolftes re:
geriog; men tillika ett temligen följdriktigt utbil-
dande af de grundsatser, som Karl den elftes envälde
hade i öfrigt gjort gällande.