våld och tager icke ifrår mitt folk dess arfvedel och drifver dem icke bort från deras åkrar, utan plåter en hver behålla, hvad honom tillhörer. Ty gören i annorlunda, skall Herren låta bortdrifva edra efterkommande med svärd. Och den konung, som föraktat eden och brutit förbundet, han skall icke undslippa, säger Herren. Af allt detta och mycket annat dylikt finnes nogssmt, aut Gud har hvarken i Samuels bok eller ;å nägot annat ställe befallt, att någon menniska skall så underkasta sig en jordisk herre, att denne sednare skulle vara öfver all lag; ty sådant vore ett afguderi. Till och med den vise hedningen Seneca säger, vatt öfverhe ten är insatt icke till undersåtarnes träldom, utar: till deras beskydd och försvar. Gud lät ju genom Moses föra Israels barn ur Egyptens, och genom Kristus ur syndens och gamla testamentets träldom. Således älskar han intet slafveri. Också få utiintet kristelist samhälle slafvar finnas, Likvil hör mar Aessa smickrande predikanter oförsynt vilja kasta ett helt folk i lifegenskap samt påstå, stt uadersåtarn: sjelfva äga ingenting, utan att hela landet hör konungen till, hvilken derföre, då han utkräfver skatter endast återtager, hvad honom egentligen tillhör. Så dana smickrande prester äro de falske profeter, som lära för lön och profetera för penningar. Sedan öfverheten upphöjt dem till stor ära och inkomst visa de alltför mycken benägenhet för smicker; likasom på samma sätt några engelska biskopar lockade der olycklige Karl den förste i förderfvet, 0. s. V. Al denna skrift kan man någorlunda dömma till tänkesättet hos en stor del af de missnöjda inom ri ket; och den visar, med hvad ögon de betraktade Karl den elfte. På honom och hans brutna konungaförsäkran och brutna löfte om riksförmyndarnas efterräkningsfrihet ; — på dessa förhållanden peka tyd ligt de anförda orden om den konung, som föraktat eden och brutit förbundet. På Karl den elfies ofta mycket orättvisa räfster och reduktionsåtgärde: syfta ock orden om de furstar, som taga från sitt folk dess arfvedel och drifva det bort från dess dkrär. Karl den elfte har i mycket förtjent denna bittra förebråelse. Yfien icke glömmas, än mindre förtigas må, att många bland de af honom med hårdhet och orättvisa fördrifaa sligterna hade förut gjor! sig skyldiga till nära nog samma brott, som de pu så bittert öfverklagade. Hvem kan räkna, huru många. gånger: de eller deras förfäder hade frår åkrar och arfvedelar fördrifvit factiga bondeslägter, hvilkas skatteräntor eller ingehbafda hemman adelp af krenen fått eller sig tillhandlat. Också här visa sig den hämnande rättfärdighe ens hand., Enväldet fulländades 1693. Det är ganska märkvärdigt att se huru Karl XI steg för steg utvidgade sin makt och slutligen gjorde anfall på folkets sjelfbeskaltningsrätt, detta frihetens yttersta och sista palladium. Han vann sitt syltemål; men kort derefter timade hans död. Karl XII mottog i arf från sin fader en obegränsad myndighet att iriket påbjuda och upp taga skatter, hvilket allt gjorde de krig möjliga som störtade Sverige från dess förra politiska betydenhet och lade det i vanmakt för långlige tider. Följande förtjenar läsas sid. 288, rörande 1693 års riksdag och derefter skeende åtgärder till inemot 1697: En vigtig del af den medborgerliga friheten hade dock svenska folket ännu sig förbebållen, eller, rättare sagdt, den var ännu icke af ständerna formlig! bortgifven. Det var rättigheten att sig sjelft be skatta, d, v. s att bifalla eiler afslå de gerder och pålagor, som regeringen möjligtvis kunde begära utöfver de vanliga, en gäng för alla bestämda skatterna. Fö:sök mot denna deras rättighet saknade: dock ej. Ganska vådlig var t. ex. den lära, som åtskilliga af enväldets apostlar nu började förkunna, att nemligen kronan var rätta egaren af all rikels jord; och att följaktligen de, hvilka man nu kallade jordegare, icke förtjente detta namn, utan hade af kronan fått sig denna jord endast till brukande upplåten: och att derföre, då kronan ef slika jordinnehafvare fordrade högre eller mindre skatter, tog hon (kronan) blott, hvad henne urspringligen och med rätta tillhörde; och ati 3 följe deraf jordinnehafvarne hvarken hade rättighet att vägra eller bifalla sådana skatter, utan blott skyldighet att dem godvilligt betala. Likartade åsigter hade redan förut varit yrkade, ej minst af Gustaf Wasa, men utan att hvarken då eller nu kunna göra sig gällande. Det tycktes ock,som Karl den elfte i det längsta velat undvika hvarje försök att vare sig i grundsats eller verkställighet angripa .den ömtåliga punkten af ständernas sjelfbeskattningsTätt. Han tillät sig visserligen några smärre ingrepp deri, särdeles mot den af honom förföljda och af ofrälsestånden icke understödda adeln; men i allmänbet finner man, att de dryga gerder och bevillningar, som under hans tid utbetalades, alltid hade bFifvit hos ständerna ordentligt begärda och af dem !bifallna. Men på samma gång finner man hos Karl den elfte et tydligt bemödande att göra sig och kronan helt och hållet oberoende af dylika utomordentliga sgerder och derigenom också af ständerna och deras tbevillningar. Genom allehanda räfster och reduktioner sökte han uppdrifva kronans egna både be :stämda och beständiga inkomster till dn höjd, att !han ej mer skulle behöfva några särskilda gerder och således ej heller något ständernas bifall dertill. Utan att angripa sjelfbeskattningsrättigheten, sökte ihan att så vidt möjligt blifva oberoende af densamma och att således göra kraftlöst eller oanvändbart detta det sista band, som ständerna lagligen kunde lägga på rikets regering. Detta mål bade ban också upphunnit, och det just vid ifrågavarande 1693 års riksdag. Kronans bestämda inkomster bade nu blifvit så ökade, och dess skulder så afbetalda, att ko Dungen ej längre behöfde några utomordentliga gerder eller bevillningar; utan afsade sig alla de större eller mindre dylika, som han hittills och från 1673 mppburit. Förvaltningen och lagstiftnipgsmagten voro redan förut laggda i hans hand. Af ständernas sjelfbeskattningsrätt bade han också numera blifvit nästan oberoende. Det var alltså svårt att säga, hvartill ständer och riksdagar hädanefter behöfdes. Många trodde ock, att 4693 års riksmöte skulle blitva det sista i Sverige. Karls oupphörligt vexande magtfystnad lockade honom dock slutligen att göra ett Zormligt och genomgripande försök äfven mot sjelfva ferundsatsen af ständernas sjelfbeskattningsrätt. Vi :ha redan ömtalat den ovilja, han och flere hans företrädare hyste mot gamla konungabalken och mot! de magtinskränkningar, som den innehöll; likaså, huru gunstlingen Lindskiöld gång efter annan talat om nödvävdigheten af en ny och ändrad konungabalk, 0. 8 v. Karl lät verkligen lagkommissionen tatarbeta en sådan i öfverensstämmelse med det nya enväldets önskningar och åsigter. Der tillerkändes ihonom alla de magtvinningar, som blifvit beviljade wid riksdagarne 4680, 4682 och 4695 Iam och