våld och tager icke ifrår mitt folk dess arfvedel
och drifver dem icke bort från deras åkrar, utan
plåter en hver behålla, hvad honom tillhörer. Ty
gören i annorlunda, skall Herren låta bortdrifva
edra efterkommande med svärd. Och den konung,
som föraktat eden och brutit förbundet, han skall
icke undslippa, säger Herren. Af allt detta och
mycket annat dylikt finnes nogssmt, aut Gud har
hvarken i Samuels bok eller ;å nägot annat ställe
befallt, att någon menniska skall så underkasta sig
en jordisk herre, att denne sednare skulle vara öf-
ver all lag; ty sådant vore ett afguderi. Till och
med den vise hedningen Seneca säger, vatt öfverhe
ten är insatt icke till undersåtarnes träldom, utar:
till deras beskydd och försvar. Gud lät ju genom
Moses föra Israels barn ur Egyptens, och genom
Kristus ur syndens och gamla testamentets träldom.
Således älskar han intet slafveri. Också få utiintet
kristelist samhälle slafvar finnas, Likvil hör mar
Aessa smickrande predikanter oförsynt vilja kasta ett
helt folk i lifegenskap samt påstå, stt uadersåtarn:
sjelfva äga ingenting, utan att hela landet hör konun-
gen till, hvilken derföre, då han utkräfver skatter
endast återtager, hvad honom egentligen tillhör. Så
dana smickrande prester äro de falske profeter, som
lära för lön och profetera för penningar. Sedan öf-
verheten upphöjt dem till stor ära och inkomst visa
de alltför mycken benägenhet för smicker; likasom
på samma sätt några engelska biskopar lockade der
olycklige Karl den förste i förderfvet, 0. s. V.
Al denna skrift kan man någorlunda dömma till
tänkesättet hos en stor del af de missnöjda inom ri
ket; och den visar, med hvad ögon de betraktade
Karl den elfte. På honom och hans brutna konunga-
försäkran och brutna löfte om riksförmyndarnas ef-
terräkningsfrihet ; — på dessa förhållanden peka tyd
ligt de anförda orden om den konung, som förak-
tat eden och brutit förbundet. På Karl den elfies
ofta mycket orättvisa räfster och reduktionsåtgärde:
syfta ock orden om de furstar, som taga från sitt
folk dess arfvedel och drifva det bort från dess
dkrär. Karl den elfte har i mycket förtjent denna
bittra förebråelse. Yfien icke glömmas, än mindre
förtigas må, att många bland de af honom med hård-
- het och orättvisa fördrifaa sligterna hade förut gjor!
sig skyldiga till nära nog samma brott, som de pu
så bittert öfverklagade. Hvem kan räkna, huru
många. gånger: de eller deras förfäder hade frår
åkrar och arfvedelar fördrifvit factiga bondeslägter,
hvilkas skatteräntor eller ingehbafda hemman adelp
af krenen fått eller sig tillhandlat. Också här visa
sig den hämnande rättfärdighe ens hand.,
Enväldet fulländades 1693. Det är ganska
märkvärdigt att se huru Karl XI steg för steg
utvidgade sin makt och slutligen gjorde anfall
på folkets sjelfbeskaltningsrätt, detta frihetens
yttersta och sista palladium. Han vann sitt
syltemål; men kort derefter timade hans död.
Karl XII mottog i arf från sin fader en obe-
gränsad myndighet att iriket påbjuda och upp
taga skatter, hvilket allt gjorde de krig möjliga
som störtade Sverige från dess förra politiska
betydenhet och lade det i vanmakt för långlige
tider. Följande förtjenar läsas sid. 288, rörande
1693 års riksdag och derefter skeende åtgärder
till inemot 1697:
En vigtig del af den medborgerliga friheten hade
dock svenska folket ännu sig förbebållen, eller, rät-
tare sagdt, den var ännu icke af ständerna formlig!
bortgifven. Det var rättigheten att sig sjelft be
skatta, d, v. s att bifalla eiler afslå de gerder och
pålagor, som regeringen möjligtvis kunde begära ut-
öfver de vanliga, en gäng för alla bestämda skat-
terna. Fö:sök mot denna deras rättighet saknade:
dock ej. Ganska vådlig var t. ex. den lära, som åt-
skilliga af enväldets apostlar nu började förkunna,
att nemligen kronan var rätta egaren af all ri-
kels jord; och att följaktligen de, hvilka man nu
kallade jordegare, icke förtjente detta namn, utan
hade af kronan fått sig denna jord endast till
brukande upplåten: och att derföre, då kronan
ef slika jordinnehafvare fordrade högre eller
mindre skatter, tog hon (kronan) blott, hvad henne
urspringligen och med rätta tillhörde; och ati
3 följe deraf jordinnehafvarne hvarken hade rät-
tighet att vägra eller bifalla sådana skatter, utan
blott skyldighet att dem godvilligt betala. Likar-
tade åsigter hade redan förut varit yrkade, ej minst
af Gustaf Wasa, men utan att hvarken då eller nu
kunna göra sig gällande. Det tycktes ock,som Karl
den elfte i det längsta velat undvika hvarje försök
att vare sig i grundsats eller verkställighet angripa
.den ömtåliga punkten af ständernas sjelfbeskattnings-
Tätt. Han tillät sig visserligen några smärre in-
grepp deri, särdeles mot den af honom förföljda och
af ofrälsestånden icke understödda adeln; men i all-
mänbet finner man, att de dryga gerder och bevill-
ningar, som under hans tid utbetalades, alltid hade
bFifvit hos ständerna ordentligt begärda och af dem
!bifallna.
Men på samma gång finner man hos Karl den
elfte et tydligt bemödande att göra sig och kronan
helt och hållet oberoende af dylika utomordentliga
sgerder och derigenom också af ständerna och deras
tbevillningar. Genom allehanda räfster och reduk-
tioner sökte han uppdrifva kronans egna både be
:stämda och beständiga inkomster till dn höjd, att
!han ej mer skulle behöfva några särskilda gerder
och således ej heller något ständernas bifall dertill.
Utan att angripa sjelfbeskattningsrättigheten, sökte
ihan att så vidt möjligt blifva oberoende af densam-
ma och att således göra kraftlöst eller oanvändbart
detta det sista band, som ständerna lagligen kunde
lägga på rikets regering. Detta mål bade ban också
upphunnit, och det just vid ifrågavarande 1693 års
riksdag. Kronans bestämda inkomster bade nu blif-
vit så ökade, och dess skulder så afbetalda, att ko
Dungen ej längre behöfde några utomordentliga ger-
der eller bevillningar; utan afsade sig alla de större
eller mindre dylika, som han hittills och från 1673
mppburit. Förvaltningen och lagstiftnipgsmagten voro
redan förut laggda i hans hand. Af ständernas sjelf-
beskattningsrätt bade han också numera blifvit nä-
stan oberoende. Det var alltså svårt att säga, hvar-
till ständer och riksdagar hädanefter behöfdes. Många
trodde ock, att 4693 års riksmöte skulle blitva det
sista i Sverige. Karls oupphörligt vexande magt-
fystnad lockade honom dock slutligen att göra ett
Zormligt och genomgripande försök äfven mot sjelfva
ferundsatsen af ständernas sjelfbeskattningsrätt. Vi
:ha redan ömtalat den ovilja, han och flere hans fö-
reträdare hyste mot gamla konungabalken och mot!
de magtinskränkningar, som den innehöll; likaså,
huru gunstlingen Lindskiöld gång efter annan talat
om nödvävdigheten af en ny och ändrad konunga-
balk, 0. 8 v. Karl lät verkligen lagkommissionen
tatarbeta en sådan i öfverensstämmelse med det nya
enväldets önskningar och åsigter. Der tillerkändes
ihonom alla de magtvinningar, som blifvit beviljade
wid riksdagarne 4680, 4682 och 4695 Iam och