af år förgingo under hvilka Zilla sökte af
skudda sig den erhållna bildningen, så som mar
brukar äflägga en trång och obeqväm drägt
Jon hade gift sig och med sin man nedsati
sig 1 granskapet af Paris, — der, hvarest älf-
ven ni fann henne. Hon visste icke, att el
far flyttat ifrån Bordeaux till Paris — och blef
ika mycket förvånad och förskräckt som han,
lå de af en tillfällighet återfanno hvarandra.
Er far hade under tiden äfven gift sig, och
torde väl hafva insett, hvilka följder det för
honom skulle baft, om en zigenerska blifvit
hans frun s
Zehra såg här på sin förre friare med en
skalkaktig blick. — .
Er far, fortfor hon, förblef ända till dö-
len Zillas vän. Han besökte henne ofta, och
on blef för honom högst nyttig. Genom henne
och hennes förbindelser erfor han mycket,
varpå han grundade sina handelsspekulatio-
ier och förvärfvade stor förmögenhet. Han
öretog ingen vigtig affir, utan att förut hafva
nhemtat Zillas råd. Derföre kallade han henne
vå skämt sin — Egeria. — Ganska ofta, herr
Bernard, talade Zilla med mig om er. I bör-
an ville hon föga veta af er. Ni hade för
henne skildrats som en sjelfkär, ytlig och lätt-
sinnig yngling. Tillfället fogade dock, att hon
närmare lärde känna er och efter någon tid
förändrade bon sin tanke. — Han är icke
om sin far, men han kan biifva det, och jag
vill försöka att hjelpa honom dertill,, brukade
hon då säga. Ju närmare hon lärde känna
er, desto mera intresserade hon sig för er.
Då ni icke var närvarande, talade hon mycket
m er, än berömmande, än klandrande. Mest
örtrytsam och uppbragt var hon dock vid ett
visst tillfällen, — Zehra rodnade här, tänkande
oå Bernards frieri — men sade äfvex då: Han
måste, ehvad än det må kosta mig, blifva en
edlig och aktad man.