kufva den. Hon förklarade, att hon aldrig
kunde räcka bonom sin hand; och aldrig skulle
vedergälla sin ädle välgörare för hvad han gjort
för henne d-rigenam, att hon skille honom
ifrån hans familj och satte en fläck på hans
namn. Er far blef härigenom blott häftigare,
och på knä besvor han henne, att blifva sin.
Hon råkade i den förfärligaste ångest. Icke
säker på sig sjelf, sökte hon för ögonblicket
lugna honom genom obestämda yttranden. Ån-
tagande dessa som bifall, kallade han henne
sin älskarinna, sin brud och gl henne sitt
porträtt. Redan samma dag reste han åter
till Bordeaux, för att träffa anstalter till bröl-
loppet. Zilla lefde i den förfärligaste ängslan
och hade en svår strid att utkämpa med sig
sjelf. Det berodde på henne sjelf att blifva
en älskad ung och rik mans maka; men bon
sade.sig tillika, att denne man skulle blifva
af sina anhöriga utstött som en Paria, så snart
de erforo att han gift sig med en zigenerska.
Nej! ropade hon, hellre död och allt elände,
än att blygd och skam skulle genom mig träffa
den älskade. — Hon beslöt att fly från Nantes.
Men hvarthän? — Denna fråga afgjordes dock
plötsligt, då just vid nuvarande konungens an-
träde till regeringen en trupp zigenare, som
numera icke förföljdes, drog igenom Nantes.
Vid deras anblick återvaknade alla den första
barndomens glada minnen i Zillas hjerta. Det
gamla, vanda språket och ziutrans glada toner
rörde henne ända till tårar. Det stod nu klart
för henne, att zigenaren vore den ende verk-
ligt frie, att civilisationen vore blott ett ly-
sande slafveri. Hastigt hänförd, beslöt hon att
sönderhugga sitt ödes knut derigenom, att hon
förenade sig med sina gamla stamförvandter.
Hon försvann oförmodadt ifrån Nantes, blott
medtagande er fars porträtt och bans bref.
Man trodde stt hon omkommit vid en pro-
menad på stranden af Loire. En längre följd