Den goda, den ädla! inföll Barnard. Hurt
kan jag tacka henne för allt hvad Loa gjort
för mig — och äfven er, kära Zehra, som nu
räddat mitt lif? ,
Ni kan det, herr Bernard! ropade Zehra
lifligt. Ni kar det, om ni följer den hädan-
gångnas anmaning, att vara — en man. Niär
icke sjuk, herr Bernard; lemna er säng. En
mjeltsjuka, alstret af ett löjligt missförstånd,
har bemäktigat sig er ande. Det tillhör en
man att modigt bekämpa så väl inbillningar,
som lifvets verkliga onda.n
Bernard blef- djupt gripen aff Zehras ord.
Han nästan blygdes, då han såg i hvilken för-
blindelse han varit fången. Om än ban till en
del tillskref det Zillas kärlek till det hemlig-
hetsfulla, så insåg ban dock nu, hvilken ka-
rakterssvaghet den gamla tilltrott bonom, då
hon, för att kurera den, användt ett så utom-
ordentligt och i sig sjelf löjligt medel. Avnu
samma dag lemnade han sjuksängen och inom
några dagar hade han återvunnit de förlorade
krafterna. Han såg Zehra ofta. — Hon hade
kommit till Paris för att besöka sin far och
sina bröder, hvilka genom Bernard nu befunno
sig i en lycklig ställning. Bernard gjorde äfven
allt, för att förmå Zehra att med sin man bo-
sätta sig på någon af bans egendomar och der
antingen lefva sorgfritt af en årlig Pension,
eller ock välja någon lönånde sysselsättning.
Nej, herr Bernardb, sade hon då leende och
skakade på hufvudet. Min man och jag hafva
begge något af örnens natur — eller om denna
bild synes er för anspråksfull — af Pyreneer-
nas gazells. Insperrar ni den förre i en gyldne
bur, den sednare i den blomsterrikaste park,
så skola begge rikta ögonen emot hemlandets
höjder, sörja och förtvina i det rraktfulla fån-
geiset, Såsom dessa, kunta äfven vi icke um
bära den fria och friska bergsluften.,
Då hon sade detta, hade Shennes blixtrande