derna, så kunde det ju icke hafva några såsom
ett serskildt hertigdöme... Nu erkändes emed-
lertid, att sådana rättigheter funnos, och de
kunde då icke bestå i annat, än hvad som
under he!:a den föregående tiden hade med
tyst samtycke ansetts grunda sig på det gamla
löftet, hvilket varit utfördt i verkligheten, att
Slesvig och Holstein skulle förblifva förenade;
ett löfte som äfven Christian den VIII nu för-
nyade, genom förslaringen att Holstein icke
kunde blifva skiljdt från Slesvig. När sedan
äfven Fredrik den sjunde den 28 Januari 1848
förklarade, att den författning han ämnade ut-
färda, icke skulle förändra något i den före-
ning som består emellan Slesvig och Holstein,
huru är det väl då möjligt att påstå, att detta
ord icke sedermera blifvit brutet, då hela
den nuvarande rörelsen från Danmarks sida ej
går ut på annat än att tillintetgöra denna för-
ening.
Slutligen, i fall frågan om arfsföljden varit
på förhand så afgjord, som Bore förmodar,
huru kan någon väl inbilla sig, att de stora
makterna: då hade behöft sysselsätta sig så
lång tid med underhandlingar derom?
Det är ett misstag om man tror, att vi här-
med vilja taga parti hvarken af den ena eller
andra tolkningen af traktaternas betydelse; det
blefve nu ett lönlöst arbete, ty derom hafva
ju volymer skrifvits både för och emot; det
är nog att hafva, såsom vi tro, oemotsägligt
visat, att frågan sannerligen ansetts såsom tvi-
stig, och att, om danskarne kunna hafva ett
skäl för sitt påstående i traktaternas ordalydelse
så hafva Slesvig-holsteinarne icke heller å sin
sida saknat sådana, dels uti en under århun-
draden genom praxis lemnad häfd åt löftet af
år 1460, hvars giltighet danskarne likväl i sitt
intresse naturligtvis förneka, dels uti de be-
kräftelser, som de sednaste regenterna mer el-
ler mindre uttryckligt lemnat åt samma löfte.
Och detta är just den vigtiga punkten att få
bestämdt och klart uppfattad; ty deraf måste
naturligtvis bero, huruvida man med skäl kan,
i likhet med Bore, betrakta Slesvig-holstei-
narne endast såsom ett upprorskotteri, eller
om man, utan att för öfrigt vilja taga afgjordt
parti för någondera, måste erkänna att de sed-
nare, Slesvig-holsteinarne, åtminstone kunna, så-
som vi förut en gång yttrat, grunda sitt mot-
stånd på en subjektift skälig öfvertygelse att
försvara en rättvis och fosterländsk sak.
Bore vill, hvarje gång den skrifver i detta
ämne, gerna insinuera att Aftonbladet numera
öppet tagit parti för chimärstaten Schlesvig-
Holstein; men detta är alldeles icke förhållan-
det. Vi hafve sagt och upprepa nu att det
är vår öfvertygelse att i staternas historia
stundom äfven kan existera en nödvändighe-
tens rätt, och det är möjligt, ja troligt, att ett
sådant fall nu inträdt för Danmark. Vill man
blott erkänna detta och basera sig derpå, så
skole vi icke säga ett ord; men det synes oss.
oädelt, att vilja håna såsom simpla upprors-
makare och förrädare ett litet folk, som käm-
par på lif och död, icke för att öfverändakasta
en förut varande samhällsordning, utan tvärt-
om för att försvara densamma emot en genom
den absoluta herrskareviljan påbjuden våldsam
förändring.
Hela denna sak skulle för öfrigt kanhän-
da kunna illustreras genom en jemförelse,
som träffas i en liten i år härstädes utgifven
brochyr angående egentliga skulden till kriget
mellan Danmark och Tyskland: Författaren
till denna skrift framställer nemligen den frå-
gan, hvad danskarne å sin sida skulle hafva
sagt, om konung Fredrik den VII, betraktande
sig enligt deras åsigt, såsom absolut konung
öfver Danmark, Slesvig och Holstein såsom en
helstat, skulle utnämnt Slesvig-holsteinare till
ministrar i stället för ledamöterne af Casino-
ministeren, i Mars 1848, och derefter utfärdat
en förklaring, enligt hvilken de danska öarne
skulle erhållit en fri författning och Jutland
likaledes en dylik, men endast i förening med
Slesvig-Holstein, det vill säga, ett omvändt för-
hållande mot hvad som skedde. Här frågas Ca-
sinopartiet, jutländarne och alla danskar, om de
skulle hafva erkänt en sådan förklarings gil-
tighet, eller om de ej under dylika omstän-
digheter skulle ansett sig i sin fulla rätt att
insätta en provisorisk regering, för att med
dess hjelp söka upprätthålla sitt fäderneslands
sjelfständighet och odelbarhet? Och omp, til-
lägger han, en Slesvig holsteinsk armåe hade
ryckt in i Jutland, för att bemäktiga sig
denna provins, skulle man väl då i Dan-
mark kallat de officerare och soldater mene-
dare och upprorsmakare, som lydde den
provisoriskå regeringens befallningar och för
svarade sitt fäderneslard emot ett sådant an-
fall? Jemförelsen är onekligen i det närma-
ste riktig; ty det står ej att neka, att konun-
gen i Danmark, på grund af den åberopade
Kongeloven, om den stode öfver allt annat,
på sådant sätt som det yrkas af det danska
partiet, hade haft samma rätt att ordna de
statsrättliga förhållanderna. så, att han format
alla sina länder på fasta landet, Jutland, Sles-
vig och Holstein till ett under en författning,
och gifvit öarne särskildt en annan, men skiljt
dessa från Jutland, på samma sätt som Hol-
stein nu skildes från Slesvig.
För öfrigt kan det väl numera knappt be-
tviflas, hvem som kommer att behålla öfver-
handen för ögonblicket i striden, då den sora
östra grannen väl snart lägger sitt svärd i
vågskålen. Vi önska endast att detta må lända
till Danmarks fördel äfven för framtiden och
Re — — rooommemme—s—e—
menade Bernard. ,I eådant fall tarda ni stl