ert bord och er börs. Blir den sednare tom,
skall ingen bekymra sig om er, man skall bort-
kasta den urkramade citronen och jag fruktar,
Itt det icke är långt dit. Ni är på bästa väg
dertill.n
Bernard ville knappt tro sina öron, då han
hörde Zigenerskan, hvilken han visat en väsent-
lig tjenst, så tala.
De menniskor,, fortfor Zilla i sin förra ton,
pmed hvilka ni umgås, äro till största delen
ifventyrare eller dagdrifvare, ehuru flera på
konsternas område omtalas med beröm. Dessa
menniskor, som för er öppna taffel och er käl-
lare smickra er i ansigtet, utskratta er, då de
vända ryggen. De håna den rike bankiren,
som genom omgänge med konstnärer och lärda
vill väcka uppseende och gälla för konstkän-
nare. Det kunde så vara, om ni hade pennin-
sar till utförande af en sådan mecenat-roll —
ehuru alltid något löjligt vidlåder den. Men
ni är icke rik; er förmögenhet har betydligt
minskats och om ni icke tager en annan kosa,
skall ni innan kort vara fattig.
Min frun, sade Bernard stammande, jag tillå-
ter mig att fråga er...,
Hvad som berättigar mig att så tala med
er,, fortfor Zilla på ettsätt, som ville hon kläda
Bernards tankar i ord. Jag vill säga er det
och att jag har tre anledningar dertill. Först
för den tjenst ni visat mig, sedan för det out-
plånliga minnet af er ädle far, och ändtligen
emedan jag är oroad öfver er karaktärs svag-
het, hvilken, om jag icke hindrar det, skall ofel-
bart och innan kort ruinera er.n
Min fru, sade Bernard något stött. I afse-
ende på några af dessa beskyllningar har ni kan-
hända icke alldeles orätt. ..
,Jag är viss på min sak, hv Bernard, in-
föll den gamla kallt. Ni har något af er fars
svaghet, men i vida högre grad. Er far bort-
kastade äfven penningar, men på ettädelt sätt.