De voro ändtligen vid hyddan.
Den gamla tycktes hafva väntat Bernard, ty
Asan, som stod vid dörren cch med ena han-
den aftog hatten, frånsköt mattan med den
andra och bad honom inträda. Zilla var allena
och satt i sin länstol.
Ni kommer med goda underrättelser, herr
Bernard ! ropade hon emot honom. Jag tackar
er, ni bar visat mig en stor tjenst.
Den unge mannen fann det utomordentligt,
att Zigenerskan redan sin!es vara underrättad
om framgången af hans ben ödande. Han hade
icke nämnt derom för någon annan, än för
Z-hra, och denna hade icke med honom inträdt
i byddan. Bernard tänkte på den aningsför-
måga, som flickan sagt att den gamla egde.
Då ni redsn vet sakens utgång., sade han
skämtande, så känner ni väl äfven, att polis-
löjtnanten först efter lång vägran samtyckte.
Helt naturligt,, svarade Zigenerskan, man-
nen är van alt anse ett ord af ministern som
befallning och förvånades deröfver, att ni ta-
lade för Zigenarepacket.
Bernard förundrade sig ännu mera, då han
hörde nässtan samma ord som herr de Villar-
ceaux uttalat. Var qvinnan allvetande? —
Ingen hade varit närvarande vid samtalet med
polistöjtnanten. Zilla syntes vid den paus, som
inträffade, skarpt betrakta den unge mannen
och hennes öga hvilade på han3 drag.
Herr Bernard! sade den gamla ändtligen
i en ton, i hvilken låg mera rörelse och vek-
het, än annars, jag har ofta önskat att lära
känna er och jag ångrar att jag icke förr bedt
er besöka mig. Förstå mig likväl rätt. Jag
önskade det mera för er, än för min skull. Ni
.behöfver någon, som talar och handlar öppet
och sannt. Hittills har det icke varit händelsen.
Ni är nog olycklig att icke ega någon verk-
lig vän. Alla de, med hvilka ni umgås, QCor-
neille endast andantagen, äro blott vänner till