mark. Men detta förblifvande i förening med hel-
staten Danmark är det oeftergifliga naturliga vilkor
ret för hertigdömenas inbördes förbindelse; upphö-
rer Holstein att vara en del af den danska staten,
så upphörer den med detsamma att vara förenad
med Slesvig. — Den administrativa förbindelsen
mellan hertigdömena var nemligen först på sednare
tiden införd, för beqvämlighets skull och för att
hålla Holstein så mycket fastare till Danmark.
I sammanhang härmed blir det lätt att på en gång
besvara Aftonbladets öfriga frågor och gendrifva dess
skarka beskyllningar mot Fredrik VII för löftesbrott,
förräderi 0. s. V. Vi skola i korthet angifva sakför-
bållandet och anhålla att Aftonbladet ville uppgifva,
om det i vår framställning tror sig finna något fak-
tum oriktigt framställdt. Vid sin thronbestigning
lofvade Fredrik VII ganska riktigt, att den (admini-
strativa) förbindelse mellan hertigdömena, som hittills
egt rum, skulle få fortfera, naturligtvis under de för-
utsättningar, på hvilka Christian VIII:s och öfriga
löften i samma riktning hvilat, att nemligen Hol-
steins förening med Slesvig är förmedlad genom bå-
das förening med Danmark. Denna förbindelse, hvars
upphäfvande i och för sig sjelf bade varit ganska
lagligt samt motiveradt genom dess mångfaldiga skad-
lighet, ville den kongl. regeringen icke utan mnöd-
vändighet upphäfva, sedan den en gång blifvit in-
förd; man föredrog en administratif och constitutio-
nel enhet för hela monarkien. Men i början af Mars
1848 företog sig det Tyska folket att helt och hållet
förändra det Tyska förbundets väsende: Tyskland
skulle från ett statsförbund blifva en förbundsstat
med en långt innerligare förbindelse mellan de sär-
skilda länderna. På dessa fordringar svarade Kon-
ungen i Danmark, Holsteins Herti;, för sin del: jag
medgifver frivilligt det Tyska hertigdömet Holstein
allt hvad det fordrar för sig och hvad Tyskland nu
fordrar af sina förbundsländer. Men den admini-
strativa förbindelse mel!an Holstein och Slesvig, som
hittills egt rum, den har Tyskland och Holstein,
icke jag, med detsamma upphäft. Då Holstein nu
innerligare skulle förenas med det öfriga Tyskland,
måste dess ställning till Danmark blifva en annan
och dess förbindelse med det Danska landet Slesvig
hade det Tyska förbundet dymedelst sjelf upplöst;
ty det gamla Danska hertigdömet Slesvig, hvars arfföljd
otvifvelaktigt är densamma som för Danmark och
hvars befolkning till större delen är Dansk till språk
och sinne, kunde han icke skänka till Tyskland.
Men redan innan konungen afgifvit denna förkla-
ring, redan innan hen gifvit svar åt den från Rends-
bord sända deputation, utbröt det på en skamlig
lögn baserade aristokratiska upproret, orgariseradt
af ett litet koteri. Sådant är sakförhållandet, och
vi drista oss i anledning deraf påstå och mot hvem
som helst försvara, att Konung Fredrik VII icke
brutit sina löften och ryggat sitt erd.
Såsom läsaren af detta citat torde finna,
upprepar förf. i Bore här, till besvarande af
den fråga, vi framställt om arfföljden och Chri-
stian den VIII:s bref, precist de påståenden
som hafva utgjort föremål för sjelfva tvisten.
Det lönar nu ej vidare mödan, och skulle blif-
va alltför tröttande, att ingå i det historiska
af saken, men vi tage oss blott den friheten
att fästa uppmärksamhet på en punkt, hvari-
genom Bore lemnar ett inkast emot sin egen
slutledning.
Det är otvifvelaktigt, att hela tvisten om
Slesvig härleder sig från de inkrånglade för-
bållanden son uppstått de!s genom detta lands
tid efter annan skedda, ömsom skiftande i flere
delar under olika hertigar och ömsom dessa
delars sammanläggande, äfvensom ifrån bristen
på en uttrycklig förklaring af betydelsen utaf
1773 års traktat och det deruti förekomman-
de uttrycket om den en2 delens af Stesvig af-
trädande till konungen af Danmark. Men om
detta afträdande haft den betydelse, som Bore,
och det ultraskandinaviska partiet öfverhufvud
sökt gifva deråt, huru hade det väl då varit
förklarligt, att konungarne af Danmark aldrig
varit af hertigdömenas invånare hyllade såsom
deras konung, på sätt som i det öfriga Dan-
mark, utan såsom deras hertig? Vidare:
hvaraf kunde det i sådant fall komma, att
Danskarne sjelfve aldrig satt i fråga Siesvigs
införlifvande med Danmark eller dess betrak-
tande såsom en provins deraf, förrän 1842, då
språkfrågan först bragtes å bane i Jutska stän-
derförsamlingen ; en sak hvars slutmening ganska
få här i Sverige då fattade? Vidare: Om för-
hållandet varit sådant som Bore påstår, huru
bade det väl då kunnat falla konungen in, att
nyssnämnde år 1842 genom kommissarien i
Slesvigska ständerförsamlingen förklara, att han
skulle upprätthålla de statsrättliga förbållanden,
på hvilka Slesvigs sjelfständighet berodde, äf-
vensom detta hertigdömes hittillsvarande före-
ning med Holstein ett förklarande, hvilket
förnyades år 1844 i kungörelsen till den Sles-
vigska ständerförsamlingen? Vidare: om för-
hållandet varit afgjordt så, som Bore säger, huru
bade konungen kunnat i två år lemna obesva-
rad Holsteinska ständerförsamlingens protest af
år 1844, deri denna församling förklarade, att
bertigdömena Stesvig och Holstein vore sjelf-
ständiga stater; att i hertigdömena Slesvig och
Holstein herrskade endast mansstaromen, och
att dessa hertigdömen voro med hvarandra fast
förenade stater?
Denna sista omständighet belyser bäst hela
saken, ty hade frågan varit afgjord förut, så
bade ju denna sistnämnda förklaring icke varit
annat än en simpel upprorsakt, som ej kunnat
lemnas ett ögonblick obeifrad, och allraminst
bade väl i sådant fall konungen i Danmark
omedelbart efter det öppna brefvet, deri han
kungjorde sin vilja om arfsföljden, behöft för-
klara, att det alldeles icke kunde hafva varit
hans afsigt att med detta bref kränka hertig-
dömena eller ettdera af dem i dess rättigheter.
Ty så mycket måtte vi väl vara ense om, att
i fall Slesvig enligt 1720 och 1773 års trak-
tater redan hörde under Danmark på samma
sätt som de öfriga, egentliga danska arflän-
än hittils), svarade den gamla kort. Då ni
kommer till ministern, skall han artigt emot-
taga er, men säga sig beklaga, att han icke kan
åt er förläna förpaktningen.
Par Dana mana da Parnard leende. är att