ZILLA OCH ZEHR A)
BERATTELSE Ar C. v. WACHSMAN.
Jag förstår mig icke derpå, sade hon, ,jag
kan blott spela zittra, derti!ll sjunga små visor
och jag har ofta undrat att man kan anse det
löna mödan att höra mig. Jag sjunger, som
fågen sjunger, emedan det roar mig och det
ligger så i min natur. Trssten der, som skri-
ker så tappert och lustigt, som ville han sprän-
ga den lilla strupen, förstår det tusen gånger
bättre och det klingar oändigt skönare. Med
spådomsförmågan är det väl på samma sätt,
som med sången. Min mormor är säkert ska-
pad dertill, som jag att sjunga. Fråga henne,
herr B rnhard, och ni skal snart öfvertygas,
att forntid och framtid ligga så öppna för henne,
som landsvägen här för våra ögon. Om hon
kan se allt detta ur handens linier, vet jag icke.
Flickan höll härvid handen nära Bernards
ögon och den unge mannen fann, att han all-
drig sett en mindre och o ra välbildad. Jag
ser i de förnäma damernsas änder platt ingen
ting och undrar blott, att man genom en mängd
kostbara ringar vill göra de torra, knotiga och
skrynkliga fingrarne ännu mer påtagilgt fula.
Mångengång tänker jag, att mormor förutser
allt af en egen ingilvelse, som icke är förunnad
andra menniskor.,
Zehra sade allt detta så naturligt, att Bernard
trodde det vara hennes öfvertygelse, och dock
lekte stundom ett så skalkaktigt leende oz-
kring hennes läppar, att det syntes som ville
hon blott gäckas med honom. Härmed måste
föröfrigt ha varit huru som helst; men aldrig
h:de något qvinligt väsends — och Bernard hade
icke få sådane bekantskaper — förekommit ho-
nom, så skön och älskvärd, som den unga Zigener-
skan.
) Se A. B. 4 195 och 4196.