men:nu afgjorts; hvartill vi kunne lägga, at
enahanda underrättelser från Linköping, efte
hvad man spörjer, icke länge lära dröja.
(Forts.)
Litteratur.
K. E. Kindblads Handbok i Svenska Hi
storien har avancerat till och med 24:de häf.
tet, der förf. är inne på Birger Jarls tidehvar
och Stockholms anläggande. I de föregående
häftena, som tillhöra denna (2:dra) del, oct
som börja med Sverker den Gamles historia
låser man många intressanta stycken om fol
kets ställning och belägenhet under denna tid
alla vittnande om förf:s frisinnade och human:
åsigter. Det kan vara nyttigt nog för ungdo:
men, att tidigt lära sig se den katholska hie-
rarkien och aristokratien i sitt rätta ljus un
der medeltiden; för att derigenom dels finns
i hvilka afseenden nyare tider förbättrat fol-
kets och landets ställning, dels ock inse i hvilka
fall saken ännu på det hela är densamma, ehuru
under något förändrade former och andra namn
Man läser sid. 86:
De flesta kyrkliga ceremonier gingo dock ut på
att förskeffa presterna och munkarna inkomster. Så
måste ofta nog de så kallade själamessorna, hvil-
ka ansågos högst nödvändiga för att snart befria de
aflidnas själar utur den mycket fruktade skärselden,
betalas af de efierlefvande med dryga summor, likale-
des den så kallade själaringningen, hvilken vid
hvarje dödsfall borde ega rum, och troddes genom
de vigda klockornas klang ega en synnerlig kraft att
förjaga alla onda andar, hvilka stämplade efter den
dödas fattiga själ. Den gamla seden att begrafva
sina anhöriga hvar som helst ute i marken, i lun-
dar eller ättebackar, var nu nästan allmänt öfver-
gifven, ty de andliga hade redan ifrån första början
med en särdeles omsorg sökt inplanta den fördomen
hos folket, att den, som icke begrofs uti vigd jord,
ej skulle få njuta någon hvila i grafven, utan hans
vålnad beständigt orolig irra omkring såsom ett spö-
ke, till förskräckelse för de efterlefvande. Den åter,
som erhöll sin hviloplats uti kyrkans vigda jord,
skulle hafva en ostörd ro, Hvarföre det äfven kalla-
des att jordfåsta, när en kropp här begrofs. En
följd af denna vantro blef, att hvar och en natur-
ligtvis var ganska mån om att få sin begrafnings-
plats på kyrkogården, helst nära kyrkan under tak-
droppet, hvilket ansågs för en särdeles lycklig he-
dersplats, samt de förmögnare inom sjelfva kyrkan
och, så framt det var möjligt, nära intill sjelfva al-
taret, emedan man trodde, att ju närmare till detta
heliga rum kroppen begrofs, desto kraftigare var
själamässan och desto närmare saligheten var den
döda. Slutligen stadgades uttryckligen på ett kyrko-
möte i Söderköping under Erik Läspes tid, att sjö-
röfvare, stråtröfvare, mordbrännare och andra grofva
missgerningsmän icke skulle få begrafvas hvarken i
kyrka eller kyrkogård, hvilket stadgande gjorde att
sedermera ingen gerna ville begrafva en anhörig an-
norstädes, emedan denna då skulle kunna ans :s baf-
va varit en stor brottsling. Häraf inflöto med tiden
de orden i lagen: Till kyrka skola alla, både lef-
vande och döda, kommande och farande, till verl-
den och ifrån. För sjelfva begrafningen eller, så-
som den vanligen kallades, jordfästningen, måste
en dryg likstol erläggas till presten. Denna afgift
var i lagen utsatt till värdet af en ko, då någon
bonde eller hans hustru skulle begrafvas, hvadan ett
gammalt ordspråk uppkom: vara stadd emellan ko
och kyrkogård,, att beteckna villrådighet, emedan
det b:ukades, då någon var villrådig, antingen han
hellre skulle behålla sin ko och, efter förfådrens
sed, nedgräfva liket i en skogsbacke, eller begrafva
det i vigd jord och förlora kon. Likasom begraf-
ningarna numera allmänt började förrättas vid kyr-
korna, så begynte nu äfven dopet att vanligen der
ega rum. Uti de första tiderna sedan kristendomens
införande skedde detta hvar som helst, gemenligen
under bar himmel i någon källa eller rinnande vat-
ten, hvaruti den som skulle döpas ) nedsteg eller
neddoppades. Nu föreskrefs, att alla nyfödda barn
skulle föras till kyrkan, der en högtidlig döpelseakt
försiggick, vanligen fyra gånger om året, eller påsk-
aftonen, midsommarsveckan, mickelsmässan och jul-
natten, hvarvid alla de ditförda barnen döptes uti
stora 8. k. dopfuntar, sådana som ännu mångenstä-
des finnas qvar i vära kyrkor. Den, som försum-
made att låta sitt barn komma till dop på dessa ti-
der, blef fridlös i församlingen och förklarad för en
hedning. På det att föräldrar måtte vara så myc-
ket angelägnare om att utan uppskof låta döpa sina
barn, blefvo sådana, som dogo odöpta, uteslutna från
alt arf och fingo, såsom hedningar icke begrafvas
uti kristen jord, hvarförutan de andliga ifrigt sökte
inplanta den satsen, att alla odöpta barn voro ett
särdeles lätt byte för djefvulen och de onda andar-
na, en fördom, som ännu i våra dagar är allmänt
gängse bland större delen af allmogen och äfven
bland många som anse sig temligen upplysta.
Att gröt utgjort en helig mat, samt huru
den blifvit det, torde vara obekant för flera.
Man läse hos hr K. sid. 90:
I mån som kristendomen stadgades och kyrkans
bud begynte fordra en ovilkorlig lydnad, infördes
äfven bruket att hålla vissa dagar heliga, hvilka
derföre äfven benämndes Helgedagar. Sådana da-
gar voro icke allenast de vanliga söndagarna, utan
äfven många andra, såsom fyra juldagar, nyårsdagen,
trettondagen, kyndelsmässan, Marie bebådelsedag,
långfredagen, fyra påskdagar, korssmässan, Kristi
himmelsfärsdag, fyra pingstdagar, midsommarsdagen,
med flera, som tid efter annan tillkommo. Allt ar-
bete på dessa dagar var förbjudet, och det med en
sådan stränghet, att, såsom gamla berättelser förmä-
la, om en qvinna då endast omvände ett till tork-
ning uthängdt lintyg, detta genast var förfallet till
biskopens fogde, hvilken egde att beifra alla sabbats-
brott. Ej heller fick på helgdagar någon mat ste-
kas, bröd bakas eller öl bryggas; endast gröt kundo
då saklöst kokas, hvarföre den äfven kallades den
heliga rätten och ännu anses tillhöra de stora års-
högtiderna. En dylik tvungen overksamhet och
sysslolöshet på vissa dagar misshagade länge nord-
bon, som af gammalt Varit van att arbeta när det
honom lyste, ty hedendomen kände ej till några be-
stämda hvilodagar, utan de vanliga arbetena fort-
gingo hvar som helst öfver hela landet äfven på de
dagar då man firade sina största offerfester uti nå-
got af landets förnämsta tempel. Allmogen hade
svårt att vänja sig vid detta tvång och kunde sent
lära sig. nse nyttan och nödvändigheten af attt. ex.
under dea brådaste skördetiden låta åker och äng
—
HA Ca nvam vänd hadnimm mm. ORM om a BB 2,