samt i öfrigt gör sig de mest krassa begrepp om
Guds hushållning för menniskans beredande till sa-
Ughet, och binder henne genom uppväckandet af den
grufveligaste samvetsångest blott öfver sin arfsynd,
så att hon derigenom faller i händerna på de låra-
re, som drifva samma sats till ytterlighet. Denna
riktning, om än theoretiskt erkänd i flera Luther-
ska länders kyrkor, utöfvas dock nästan aldrig prak-
tiskt eller uti sjelfva själavården af upplyste lärare;
i men är just den som pietismen icke blott teoretiskt
antager, och derigenom förklerar sig för fullkomli-
!gen orthodox, utan äfven praktiskt utöfvar i hela
sin rigorism. Det är härigenom, som lärarne i den-
na sekt utöfva en ofantlig makt öfver de christoas
samveten, som bekänna sig dert:ll, i det att de hålla
dem i ena oupphörlig oro öfver sitt själstillstånd,
hvilken oro utgör den christliga anda, som de be-
lrömma sig af att inplanta inom sitt samund.
l Det är genom framhbafvandet af trenne satser af
dena hyperorthodoxa åsigtens lära, som pietismen för-
j skaffar sig sin förundransvärda makt öfver dess an-
hängares samveten. Den ena är, att hvarje lärare
måste vara pånyttfödd för att kunna verka något
godt i församlingen, hvilzen sats strider emot den
Augsburgska bekännelsen; den andra, att det helga
I madna-samfund, som omtalas i redje trosartikeln,
icke är, såsom vår allmänna dogmatik antager, en
losyn!ig, utan en synlig förening af de heliga och
uppväckta, som församla sig i pietisternas samfund;
samt den tredje. att menniskan är i det naturliga
tillståndet helt och hållet under djefvulens våld,
samt undandragen Guds- nåd, hvarvid djefvulen fö-
reställes personligen och genom direkta ingifvelser
verka på menniskan. Härigenom skrämmas de en-
faldiga, att vända sig till den hotande läraren, för
latt erhålla tröst och anvisningar; och de anses då
vara uppväckte samt församla sig gemensamt till
! särskilta andaktsöfningar för att under lärarens led-
I ning genomgå alla de psychologiskt bestämda bätt:
ringsgrader.
I Det är tydligt att bäraf måste uppstå nödvändig-
heten för syndaren att bekänna, uppenbara och i
det yttre ådagalägga sitt nådastånd. Detta yttre å-
I dagaläggand2, om än hos en del sannt och upprik-
Itigt, måste dock hos många andra vara tillgjordt
och frampressadt, hvaraf härleder sig att det pieti-
stiska s mfundet icke kan bevara sig för falska med-
lemmar, strymtare och skenhelige.
I den offentliga kyrkan betraktas omvändelsen så-
som en sak emellaa menniskan och Gud; och de
omvändes antal är således obekant för alla utom den
I bögste och allvetande Guden. Deraf härleder sig
kyrkans dogmatiska sats, att helga manna samfund
utgör en osyn!ig kyrka, otillgänglig för menniskors
blickar, och de omvände undandraga sig icke der
att med de oomvände deltaga i de offentliga an-
daktsöfningarne och bilda sig icke till ett eget sam-
tund, såsom pietisterne.