Publiken är en gammal sköka med hvilken jag
;cke vidare vill befatta mig.
Åtminstone, invände jag, måste biskopen
2anedgifva att denna sköka icke förthy är bra
tacksam, som nu i ett fjerdedels sekel burit
biskopen på sina armar. Månne biskop:ns bår-
da dom icke är bra orättvis?
Nå, nå, kan så vara, min bästa vän, sva-
rade skalden, skrattande. Men jag förifrar
mig gerna då jag kommer att tänka på tid-
oiogskäblbel och riksdagssräl. Min tro, och
ingen kan taga den ifrån mig, är den, att våra
tidniogsskrifvare bafva arbetat på att förderfva
nstiozen. En tidmngs-Nicolaus är ingen bit
bättre, än en rysk dito.
Då han troligen såg på mig att jag icke hel
ler gillade denna åsigt, sade han: jag vet nog
att ni är en sådan der ralulist, som alla poj-
kar nu för tiden.
Och den tid har verit då biskopen... här
tystnade jag.
Varit detsamma, menar ni? Kanske, dock
icke på det viset. Svensken bör styras med
hårdhandskarna, ty vikingablodet sjuder ännu
bos honom. Det är blott mot svagheter jag
opponerar mig, och jag har derföre alltid öa-
at mycken makt nedlagd hos konungen; men
å bör också konurgen vara en dugtig karl.
Någon sådan hafva vi dock, tyvärr! icke haft
efter Carl XIL Hesssren Fredrik var en dum
björn- och flickjägare, den Eutinske biskopen
en svarfvande käring. Gustaf III nå, han var
väl en kung. ändå, med alla sina fel Hans
såkallade son var en galning och om hans kära
broder Carl XII kan man icke säga något