Men biskopen hade naturligtvis der, som bär,
otaliga beundrare, inföll jag.
Ja, gubevars! Första gången jag var derute
fick jag icke höra.talas om annat än Frithiof.
synneriigast af de välsignade Tyskarna,-.som
äro besatta i allt hvad som stöter på Liebe.
Med sin osmaklig:, falska pathos reciterade de
jemt nångonting derutur för wir, så att jag
hardt när öaskat hela Frishiof ogjord. Vid
den tiden dyrkades jag i Tyskland som en ny
Guds son. Men nu är jag glömd, och su dyrka
de den Heliga Anda i mamsell Bremer. Jag
var derute i fjol för min sjukdom, som ni kan-
ske vet. Hide jag stannat der en månad till,
så hade jag väl blifvit alldeles ohjelplig, så
platt och tråkigt fann jag landet, så platta och
tråkiga dess innebyggare. Nej, om man shu!le
vilja likna Europa vid en menniskokropp, så
sitta bestämdt hemorrsiderna i Tyskland. Tysk-
lind förefaller mig äfven som kaspiska hafvet
der otaliga strömmar flyta in, men ingen ut,
som man vet, utan allt upplöser sig i en tucg
met2fysisk dimma ...,
Här tystnade skalden; men för att åter få
samta!et I gång, vågads jag framkasta den frå-
gan, huruvida han ej ämnade glädja publiken
med något nytt arbete,
Nej, icke så länge jag har mina ögon uppe.
Den värda publiken bar ju mycket intress:ntare
lektyr i sina förträffliga tidningar och riksdags-
tal.. ,
Aha! är du nu på din gamla käpphäst igen!
— tönkte jsg, och skalden forifor :
Nej, det var en tid då äfven jag sökte pu
blikens gunst, men nu föraktar jag densamma.