ingå i Wallensteinsk tjenst — och hvilket bref
innehöll: att hertigen, i stället för den afrät-
tade, skulle genast sända honom två hundrade
soldater af sin egen besättning, eller ock kom-
me hertigen att låta nedhugga ett dussin af
Liegnitzska adeln. — Hvad kunde icke allt
väntas af den våldsamme mannen, som bru-
kade så behandla jemnlikar och furstar? —
Rektorn darrade, som han haft frossa.
Ack, nådigste herrex, sade han, så snart
det var honom möjligt att frambringa en staf-
vilse. Gå icke till rätta med er tjenare!
Det är ert löjliga högmod, er dumma in-
hilskhet, som alltid låtit er misskänna den blyga
förtjensten hos andra, sade Wallenstein i hård
ton. Så var äfven förbållandet med min lif-
medikus, en utmärkt doktor och högtförtjent
man, som friade till er dotter. Flickan älskade
den unge mannen, men ni vägrade honom hen-
hes hand; allt af bögmod och inbilskhet.
Förlåt, ers furstliga höghet, detta är ett
nedrigt förtal af-mina fiender! ropade Fech-
ner lifligt. Aldrig har någon i er höga tjenst
stående eller genom embete och ära utmärkt
man anhållit om min Veronika. Lifmedikus
och doktor! Med oändlig glädj: hade jag sam-
tyckt, och skulle, om det vore möjligt, skatta
lör högsta ära, att erbålla en sådan svärson.
Det är blott undflykter! inföll Wallenstein.
Ni tror er kunna reda er, genom förnekande
a sjelfva factum; men hvad skulle ni säga, om
mannen sjelf sade er det midt iansigtet? Vet,
att hvarje förolämpning, som tillfogas en af
mina tjenare, anser jag som tillfogad mig sjelilb
J2g bar blifvit smädad, förtalad hos ers höga
påde! ropade Fechner, med uppräckta händer.
pMåtte bvarje straff träffa mig, om så icke för -
håtler sige i j
Välan, 12 skall bli konfronterad med man
nenn, sade hertigen. Men kan ni icke veder-
lägga hvad han säger, så tillträder ni genast