Nationell tacksamhet åt en stals-
man.
Hela Storbritannien är ense om uppresandet
af en offentlig minnesvård öfver Robert Peel,
— de mest motsatta partier äro härom sam-
drägtiga. Första signalen gafs af arbetsklas-
serna i Manchester och Finsbury; deras möten
och beslut efterföljdes hastigt af dylika inom
det öfriga riket, och slutligen äfven genom ett
möte af den högsta aristokratiens och konser-
vatismens anförare, den 22 Juli, i London.
Hjelten i de hundrade drabbningarne, — en
lika förslagen, om än mindre vidtskådande
statsman — hert gen af Wellington, intog sjelf
ordförandeplatsen. Men som han är något döf,
öfverlät han det egentliga ordförandet åt to-
rypartiets förste man, och de Peelska refor-
mernas förnämste vedersakare, lord Aberdeen;
han föreslog likväl sjelf mötets beslut: att
upprätta en varaktig minnesvård, till erinran
om sir Robert Peels utmärkta statsmannaför-
måga, hans outtröttliga ansträngningar i ri-
kets tjenst och hans enskilda exemplariska
lefnads. Lord Hardinge, den andre brittiske
härföraren i rykte efter hertigen af Welling-
ton, understödde hertigens förslag, och androg
om tillsättandet af en kommitte till förslagets
utförande. Efter honom talade lord Ashley,
m:r Estceourt, f. d. parlamentsledamot för uni-
versitetet Oxford, lord Ashburton, och m:r Wil-
liam Gotton, f. d. guvernör för Englands bank
— allesammans tillstyrkande förslaget, hvaref-
ter en talrik kommittå af xnoblemenn och gent
lemen valdes till verkställare.
Äfven vid detta tillfälle förmådde dock lord
Aberdeen icke förneka sina politiska åsigter,
eller återhålla partispråket emot den msn, hvars
minne han föreslog att fira. Han erinrade att
möjligtvis några personer kunde vara tillstädes
vid mötet, hvilka, fastån uppriktigt gillande
syftningen dermed, ändå kunde hysa skiljak-
tiga tankar om en del af sir Roberts politiska
åtgärder. Han ville, sade han, derföre icke
yttra någonting om den framlidnes offentliga
värf. Han ville blott hänvisa på sir Roberts
öfverlägsna förmåga, hans otröttade omtanka,
de fosterländska grundsatser, som vägledde ho-
nom, och den fläckfria redligheten cch oegen-
nyttan i hela hans handlingssätt.
Den af vice ordföranden sålunda anslagna to-
nen vidhölls noggrannt af alla de öfriga talarne.
De lofordade sir Roberts utomordentliga om-
tanka och hans upphöjda karakter såsom en-
skild man; men yttrade ingenting om hans of-
fentliga bana.
Vid arbetsklassernas många möten har för-
hållandet varit alldeles motsatt. Der ordades
föga om sir Roberts enskilda lefnad, som stör-
sta delen af talarne icke kände; men hans of-
fentliga åtgärder — framför allt dem för han-
delsfriheten — var hvad som här beundrades.
Hans mångåriga verksamhet i rikets tjenst,
hans förträffliga egenskaper som enskild man,
notvifvelaktigt af värde för brittiska folket,,
på sätt lord Ashley uttryckte sig, skulle dock
ej förmått tillviona honom dettas allmänna
tacksamhet. Sednare delen af hans statsman-
nabana: just den som misshagade hans äldre
beundrare, var deremot hvad som förvärfvade
honom de arbetande klassernas hyllning. Hade
han icke afskaffat den öfverdrifna införselstul-
len på spanmål — hade han blifvit brådstör-
tad mot grafven år 1842, i stället för år 1830
— då skulle hans förtjenster icke varit någon-
ting inför nyssnämnda klassers ögon. Så som
förhållandet är nu, har han vunnit den säll-
synta lyckan att hyllas och beundras lika myc-
ket af de annars mest olika samhällsafdelnin-
gar: för sin enskilda lefnad af den, som hade
tillfälle att betrakta honom på nära håll; för
siva statsvärf af den, som blott kunde varse-
blifva dessas verkan. För hans oförtrutenhet
i konservatismens tjenst nedlät sig aristokra-
tien att betrakta den rike parvenyens son med
välbehag; för hvad han eftergaf i konserva-
tism, blef han folkets älskling. Han gagnade
begge, och derför upprättar hela nationen en
gemensam minnesvård åt honom. Genom sin
börd och uppfostran var han medlem, ehuru
en ibland de nyaste, af den herrskande ari-
stokratien; men han var tillika en skarp-
synt statsman, och märkte, om än senfär-
digt, hvad det allmänna bästa kräfde. I ari-
stokratiens tjenst gagnade han mängden. Han
förlikade konservatismen med framåtskridan-
det; han förstod att låta det förflutna, utan
skakningar öfvergå i det tillkommande, och
betryggade aristokratiens bestånd, genom det
utrymme han gaf åt demokratiens tillvext
Han iuppmjukade det föråldrade öfvermodets
myndighet, så att den kunde foga sig efte
den nyare tidens anspråk. Medan han åt folk.
makten upplät mycket, som var den angenäm!
och nyttigt, yttrade han ej ett fiendtligt ord
eller vidtog någon i sjelfva verket förderflig
ätgärd, mot aristokratien. Han var begge:
vän, och biträdde den förra i att gagna, mer
ej i att håna, den sednare. Ehburu han aldrig
var någon folkledare, vann han sålunda er
kärlek och en hyllning af folket, som vanliga
folkledare skulle kunna afundas. Olyckshän-
delsen, som vållade hans förtidiga död, omga
slutligen den bortgående med det allmänna del-
tagandets helgonskimmer.
ETAC EON