att på laglig och fredlig vig komma till må
let: då kommer — revolutionen, alltid mec
sina olyckor och lidanden, understundom mer
gräsligheter och fasor, men, äfven i sin vilda-
ste framfart, på djupet ett uttryck af en lag
som är högre än de dittills bestående mensk
liga stadgarne.
Understundom tyckes Försvararen vara er
yngre man. med mer än loflig ambition. Har
vill visa sig hafva läst böcker och anför tankai
derur, äfven om. de. icke rätt passa sig i styc:
ket. Om ,Aftonbladisten säger han, att denne
tar för gifvet, att stater icke kunna utvecklö
sig förnuftsenligt, om icke statslärarne först
underrätta dem, huru det skall gå till. För-
modligen tar han ock för gifvet, att menniskor
ej kunna uppväxa organiskt utan biträde a!
fysiologerna. Nu inses det rätt väl, att vi
alldeles - icke tagit någotdera ,för gifvet
hvilket vi tilltro äfven Försvararen förmått
begripa; men — det betyder för honom ingen-
ting. Eiter Försvararen ej lämpligen kunna!
antaga sådant i sitt eget namn, har han helt
enkelt sökt pådikta oss detta antagande, ty de
der raderna om fysiologernan borde helt effekt-
fullt inflickas i texten. Den rätt roliga och
pikanta tanken, som ligger i resonnemanget, är
väl icke Försvararens egen, den är förut både
tänkt och sagd; men citatet vittnar dock, kan
tinka, om lärdom och beläsenhet.
Försvararen råkar ock ut för det något ko-
miska ödet, att under hettan i striden genom
en bråd vändning komma under vår fana och
kämpa mot sig sjelf. Ty han erinrar om, att
historien lärer, ,att staterra redan börjat för-
falla, när statslärarne påbörjat sina theorier.
Hvilket vittnesbörd om historien kunde väl
komma oss bättre till pass än detta? Pr. Bo
ströms theori om ståndsrepresentationen är
således det tillförlitligaste intyg derpå, att
denna representation sjunger på sista versen,
och att staten med en ny måste räddas från
förfall.
Vi anteckna här till svenska allmänhetens
kännedom, hvad de fanatiskt konservativa tänka
om liberalismens.. Orden läsas hos Försva-
raren i den ofvan uppgifna nummern af tid-
ningen Tidenv. Liberalismen, heter det, är
en smitta, som har sitt ursprung i Frankrike,
det är ett raseri, som angriper den halfbildade
pöbeln. Arligheten fordrar att vi tillkänna-
gifva, att Försvararen på det nyss anförda
stället till liberalismen fogar epithetet falsk,
ett tillägg, som kanske sjelfva redaktionen gjort
för att förekomma omdömets alltför kolossala
orimlighet ; men Bela verlden inser, att detta
tillägg icke gör det ringaste till saken. Ty
för den, som kan på kältringssätt vidblifva
idislandet af pr. Boströms theori öfver stånds-
representationen, måste kvarje slag eller grad
af Iiberalism synas falsk.
En slik vapenbroder har pr. Boström hafi
det sällsamma ödet att vinna. Vi undre, hvad
han tycker om undsättningen. Denne vapen-
broder eller, visserligen rättare, satellit, slutar
sin betraktelse med följande komiskt graviteti-
ska ord: Vare detta nog sagdt om och till
A. B. Att vidare befatta oss med honom anse
vi under vår värdighet,. Den som ändå kände
det stora Vi, som har ett sådant vår, en sådan
värdighet! Hvad den mannen är oändligen
förnäm!
Det är visserligen bedröfligt, att en svensk
man i våra dagar kan tänka och tala så, som
Försvararen hela vägen igenom tänkt och 1ta-
lat, och det är ingen glädjande företeelse, att
sådant intages i en tidning, som utgifves vid
en akademi och redigeras af en professor, som
utan tvifvel borde, så knappt det än må vara
om manuskriptbidragen, i alla fall något skräda
dessa bidrag, innan han lemnar dem till tryck-
ning. Ty att bedöma hvad som lämpligen bör
införas i en tidning eller icke, det wWillhörer
redaktören och icke tryckaren,. Men å an-
dra sidan kunna vi icke se med obelåtenhet,
att det reaktionära partiets tidning så illa skö-
tes. Förhållandet är ett ondt af det slag, som
förer ett godt med sig. Dylika uppsatser som
Försvararens måste till sin verkan vara i vårt
intresse. Ett föga vettigt ordkram kan ej an-
pat än väcka missbelåtenhet och axelrycknin-
gar äfven bland de klokare inom kotteriet, och
något hvar skall förundra sig öfver, att så
mycken inbilskhet, så mycket anspråk kan för-
enas med så måttliga insigter och ett så tarf-
ligt omdöme. Man bör hafva den ädelheten
att icke förlöjliga annat än det som är löje
värdt; men vi tro oss också icke bryta mot
denna sederegel, om vi uppriktigt säga För-
svararen, att han beredt allmänheten ett nöje
af fullkomligt annan art än han åsyftat. Det
är icke med den allvarsamma känslan af akt-
ning, man ser någon, i silt sträfvande att blifva
sublim, bruka öronen till vingar och under ett
fruktlöst flaxande härma strutsens flygt.
(Insändt.)
Något om linodling.
Med anladning af he Gihhsans nnnsats om linod-