MIN sÖrA CLAS). SKIZZ FRAN GUSTAF III:s TIDEHVARF. Och innan man hunnit tänka på hvad den upprörde ynglingen kunde mena, hade han, med en fågels snabbhet, ilat till sjöstranden och plumsade i vattnet. Det blef, som mar lätt kan föreställa sig, ett förfärligt väsen. Både karlar och fruntimmer skreko högt. Grefve Munck var förtviflad, och konungen, som redan ångrade sin strängbet, befallte att man ögonblickligen skulle komma med lyktor ceh bloss och att allt skulle sättas i rörelse, för att, om möjligt, rädda den drunknande. . Det gick dock, i trots af allt underdånigt nit i efterkommandet af monarkens befallningar, icke så särdeles fort med anskaffande af facklor och lyktor. Snart var dock stranden så upplyst, att man kunde urskilja bvarje grässtrå, och en flod af ljus göt sig öfver den lugna sjön, der knappast några lätta krusningar på vattnet utvisade att det nyss blifvit grumladt. Ingen drunknsude syntes dock der; iotet lik flöt bel:er cpp, såsom man med bäfvan väntade att snari få skåda; och efter flere timmars fruktlösa försök med draggning, som af tillkallade personer anställdes, åervände en hvar, försjunken i sina egna tankar öfver den bedröfliga tilldragelsen, hvaröfver kungen syntes djupt och innerligt bedröfvad. sid stora säng med de tunga, mörkgröna sammetssparlakanen, låg några dagar efter ofvanbeskrifne händelse, öfverstinnan Rajalin mellan lakan. Gumman var mycket sjuk och yrade. Vid sängen satt madam Grognon, tillika med Sigrid, som fått komma hem, för att sköta sin farmor. ) Se Å. B. JG 157, 162, 163, 468, 174, 172 och 174