MIN sÖrA CLAS).
SKIZZ FRAN GUSTAF III:s TIDEHVARF.
Och innan man hunnit tänka på hvad den
upprörde ynglingen kunde mena, hade han,
med en fågels snabbhet, ilat till sjöstranden
och plumsade i vattnet.
Det blef, som mar lätt kan föreställa sig,
ett förfärligt väsen. Både karlar och fruntim-
mer skreko högt. Grefve Munck var förtviflad,
och konungen, som redan ångrade sin sträng-
bet, befallte att man ögonblickligen skulle
komma med lyktor ceh bloss och att allt skulle
sättas i rörelse, för att, om möjligt, rädda den
drunknande. .
Det gick dock, i trots af allt underdånigt
nit i efterkommandet af monarkens befallnin-
gar, icke så särdeles fort med anskaffande af
facklor och lyktor. Snart var dock stranden
så upplyst, att man kunde urskilja bvarje gräs-
strå, och en flod af ljus göt sig öfver den lugna
sjön, der knappast några lätta krusningar på
vattnet utvisade att det nyss blifvit grumladt.
Ingen drunknsude syntes dock der; iotet lik
flöt bel:er cpp, såsom man med bäfvan vän-
tade att snari få skåda; och efter flere tim-
mars fruktlösa försök med draggning, som af
tillkallade personer anställdes, åervände en
hvar, försjunken i sina egna tankar öfver den
bedröfliga tilldragelsen, hvaröfver kungen syn-
tes djupt och innerligt bedröfvad.
sid stora säng med de tunga, mörkgröna
sammetssparlakanen, låg några dagar efter of-
vanbeskrifne händelse, öfverstinnan Rajalin
mellan lakan. Gumman var mycket sjuk och
yrade. Vid sängen satt madam Grognon, til-
lika med Sigrid, som fått komma hem, för att
sköta sin farmor.
) Se Å. B. JG 157, 162, 163, 468, 174, 172 och 174