tisk och undersökande, icke en vetenskaplig stats-
man. Haas sgde ingenting af en filosofisk potitikus;
uppgjords aldrig någon teori, som haa sedan syste-
matiskt följts; han kände alltid siy fram på sin
väg. Si kända hag sig för, i frågan om kriminal-
reformen, i frågan om jemlika institutioner i Irland,
i frågan om penningväsendet, de statsfinancieta sa-
kerne, dena tiberala handelspolitiken. Haos första
steg i fridandelsfrågen 4849 gjordes tviflande och
nästan dsrrande; det var tydligt, att han icke hade
förtreonde till (rihändelspartiets principer; men han
troende, att försöket borde göras, och det var först
då han såg huru lätt landets handel sprang fram un-
der den skygga och försökande lyftning ban beredt
densamma, som han kände sig nog djerf att fortfara,
började klarare inse sin väg och modigare tillkänna-
gifva sin opinion, med allt färre förbehåll och tvif-
velsmå!. Hada dåliga skördar följt på hans första
försök med den geamt!a skyddstariffen och landets nöd
derigenom ökats i stälet att minskas, tro vi säkert
att han skulle hefva ansett sig haft orätt och de stora,
afgörande förändrisgarne 4843 och 1844 skulle hafva
blifvit instaliae. På samma sätt gick han till väga
med spanmålslagarne. Eu hvar, som såg hans för-
hållande cch hörde hans tal då han proponerade
tullskalan för spacmålsinförseln 1842, måste öfver-
tyga sig, an han sjelf var högst tvifvelaktig om
grunderna. D: förskräckliga lidanden, som hans lands-
män då u:härdade, hade förmått honom satt betrakta
frågan närmare än hen någonsin förut gjor!, famt
att med ifv:r och uppmärksamhet lyssna till: sina
motståndares skäl. Följden blef, att man såg honom
ytterligt vacklande. Han hade att föreslå en lag, på
en tid, då hans förirvende till sina gamla åsigter
hade blifvit fullgomligt brutet, ehuru han; mot-
ståndares, frihandlarnes åsigter ännu ej vunnit hans
fulla förtroende: se der hvarföre han försvarade sin
plan med skal, ovardiga ett sådant förstånd som hans
och höl! ut i tre år för att gifva den en mogen
pröfning,. M-a under denna tidrymd mognade hans
öfver:ygelse :iil en slutlig förändring. Det var omöj-
ligt för honom, anförsrodd som han var att leda
Englands öde, et sita afion efter afton i underhu-
set, lyssnande tili de lysand: föredragen, den slående
logiken, af de: liiia outrötliga förbusdet för han-
delsfriheten, utan att först börja betvifla sin gamla
tro, sedan beuadra och slucdligen öfvertygas. Hvem
minnes ej huru en gång, då han förblef tyst, efter
ett af mr Cobdens lugna. klara, ovederläggliga tal,
som gjorde ett ofantligt intryck på huset, de miss-
nöjde landtjuvkarne började att ängsligt hviska från
bänkarae: Datta går tld-ig an — hvarföre stiger
icke Peel upp att besvara honom? Händelserna
hösten 18435 fulländede hvad bevisningen börjat; han
insåg, att han icke vågade löpa risken af ännu en
dålig skörd med den ännu qvarstående spanmilsla-
gen; ju mer han betänkte det, lyssnade och betrak-
tade, ju tydizare b!ef saken för hozom och ju mera
beslusam hans afsigt. Då några af hans medmini-
strar voro obenägna att understödja honom, erbjöd
han sig ait öfverlemna sitt embete till sin förnämsta
rival, med etw löfte om sitt uppriktiga stöd, och då
deane rivil befann sig ur stånd ati bilda eu ny mi-
nister, föres ox han sjef och genomförde spanmåls-
lagarnes toisla upphäfvande, samt nedlade sedan vil-
ligt sin makt.
Vi medgifra gercsa, att denna försökspolitik icke
motsvarar de allra största statsmannaegenskaper;
men om alla statsmån voro så benägne och flivige
att observera, så uppriktige att erkänna sannirgen,
så modige stt medgifva och återkalla sina misstag,
skulle vårt land hafva föga att frukta, men allt att
hoppas. För:jensten af den profetiska anda, som
skådar långt ia I framiiden, tillhörde icke sir Robert
Peel. Hen vir icka af det slags store män, som ti-
digt omfattar s:ora föremål ech fruktbara privciper,
inympa dem på landet och uppfostra folket till dem,
under låoga år af mödor, otack och svårigheter.
Han var icke en gång en iblezd dem, som med
Arteveide säga:
Ej vill jaz vänt a ut nödvändighetens stund;
Förspilla valet af en tjenlig s vad ;
Nej, beilre möra tiden, som en men,
Och gjuta, forma der, så godt jag kan. -
Hen anticiperade nästan aldrig på landets utslag;
han var aldriz för tidig, ofta för sen. Men om vi
betrakte hu:u sir förändring under de sista åren
förekomenit u:i landets politiska verksamhet; huru
fullkom!igt de al arin reglorna derför och äfven
många af de em: dsaljerna deraf, blifva bestämda
genon sallmanna opinionen utenför; buru både mi-
nistrar och parament bsfva alltoser blifvit instrumen-
ter för legaliserandet och verkställandet af de be-
slut, till hvilka oberoende tänkares och 2ssociationers
bemödanden efterhand ledt natonalsinaet; så kan
man med skäl! fråga, hutuvida en man som sympa-
tiserar och antger, icke är mera behöflig i vår tid
vid styrelsen, sn en som vill lagstifta för tiden, ännu
mer en som går i förvag eller misstyder deo. Den
tid är för alltid fydd, då Englands styresmän kunna
styra endast efier hvad deras egen vishet ingifver
dem; ingenting kan nu göras, för hvilket landet icke
är moget, och en minister, som skulle skynda fram-
om sin tid, sku!le snart befinna sig uten all makt.
Deraf sute vi. att sir Robert Peel, ehuru han icke
motsvarat vårt idval af en statsman, var högligen
och specielt passande för sin tid. Men han har in-
tet anspråk på originalitet; han är icke fader för
någon ny polisisk riktning eller klassifikation af nya
ider (om icke den polislag och myntbestämningslag
som bära hazs namn, möjligen kunna så anses); och
en ännu betänktligare förebråelse kan göras honom i
det dröjsmål, hvarmed han, i fråga om Irland, antog
de grundsatser och den politik, som blifvit ound-
vikliga. Hans vänner och beundrare kunna aldrig
utan djup bedröfv betrakta, huru mycket af den
agitation, som blifvit Irlands chroniska sjukdom
skulle kunnat undvikas, om han redan 1827 hunnit
till de slutsatser, som han antog 41829, och buru
mycket svårt och vidsträckt elände landet hade und-
vikit, om haa täckt 14840 såsom han tänkte 4846
Ifrån en af en statsmans största synder, måste, :
vår tanka, sir Robert Peel helt och hållet fritagas
Ingen kan anklaga honom för att hafva varit popu:
laritetsjägare. Han hvarken lade egentligen an på
folkgunsten elier afvek från sin bana, då han klar
insåg dess rigtning, för att undgå missnöje. Få men
niskor hafva gjort så stora offer som sir R. Peel föl
offentliga tjensiskyliigheters uppfyllande, ty han upp:
offrade den ena gingena efter den andra, för denn:
pligt, sitt partis tillgifvenbet och sina personliga vän
ners goda.opinion. År 4829 rönte han, med man
ligt tålamod, men med sinbar bedröfvelse, ett stor
partis harm och förtrytelse och raseriet af de bi