tisk och undersökande, icke en vetenskaplig statsman. Haas sgde ingenting af en filosofisk potitikus; uppgjords aldrig någon teori, som haa sedan systematiskt följts; han kände alltid siy fram på sin väg. Si kända hag sig för, i frågan om kriminalreformen, i frågan om jemlika institutioner i Irland, i frågan om penningväsendet, de statsfinancieta sakerne, dena tiberala handelspolitiken. Haos första steg i fridandelsfrågen 4849 gjordes tviflande och nästan dsrrande; det var tydligt, att han icke hade förtreonde till (rihändelspartiets principer; men han troende, att försöket borde göras, och det var först då han såg huru lätt landets handel sprang fram under den skygga och försökande lyftning ban beredt densamma, som han kände sig nog djerf att fortfara, började klarare inse sin väg och modigare tillkännagifva sin opinion, med allt färre förbehåll och tvifvelsmå!. Hada dåliga skördar följt på hans första försök med den geamt!a skyddstariffen och landets nöd derigenom ökats i stälet att minskas, tro vi säkert att han skulle hefva ansett sig haft orätt och de stora, afgörande förändrisgarne 4843 och 1844 skulle hafva blifvit instaliae. På samma sätt gick han till väga med spanmålslagarne. Eu hvar, som såg hans förhållande cch hörde hans tal då han proponerade tullskalan för spacmålsinförseln 1842, måste öfvertyga sig, an han sjelf var högst tvifvelaktig om grunderna. D: förskräckliga lidanden, som hans landsmän då u:härdade, hade förmått honom satt betrakta frågan närmare än hen någonsin förut gjor!, famt att med ifv:r och uppmärksamhet lyssna till: sina motståndares skäl. Följden blef, att man såg honom ytterligt vacklande. Han hade att föreslå en lag, på en tid, då hans förirvende till sina gamla åsigter hade blifvit fullgomligt brutet, ehuru han; motståndares, frihandlarnes åsigter ännu ej vunnit hans fulla förtroende: se der hvarföre han försvarade sin plan med skal, ovardiga ett sådant förstånd som hans och höl! ut i tre år för att gifva den en mogen pröfning,. M-a under denna tidrymd mognade hans öfver:ygelse :iil en slutlig förändring. Det var omöjligt för honom, anförsrodd som han var att leda Englands öde, et sita afion efter afton i underhuset, lyssnande tili de lysand: föredragen, den slående logiken, af de: liiia outrötliga förbusdet för handelsfriheten, utan att först börja betvifla sin gamla tro, sedan beuadra och slucdligen öfvertygas. Hvem minnes ej huru en gång, då han förblef tyst, efter ett af mr Cobdens lugna. klara, ovederläggliga tal, som gjorde ett ofantligt intryck på huset, de missnöjde landtjuvkarne började att ängsligt hviska från bänkarae: Datta går tld-ig an — hvarföre stiger icke Peel upp att besvara honom? Händelserna hösten 18435 fulländede hvad bevisningen börjat; han insåg, att han icke vågade löpa risken af ännu en dålig skörd med den ännu qvarstående spanmilslagen; ju mer han betänkte det, lyssnade och betraktade, ju tydizare b!ef saken för hozom och ju mera beslusam hans afsigt. Då några af hans medministrar voro obenägna att understödja honom, erbjöd han sig ait öfverlemna sitt embete till sin förnämsta rival, med etw löfte om sitt uppriktiga stöd, och då deane rivil befann sig ur stånd ati bilda eu ny minister, föres ox han sjef och genomförde spanmålslagarnes toisla upphäfvande, samt nedlade sedan villigt sin makt. Vi medgifra gercsa, att denna försökspolitik icke motsvarar de allra största statsmannaegenskaper; men om alla statsmån voro så benägne och flivige att observera, så uppriktige att erkänna sannirgen, så modige stt medgifva och återkalla sina misstag, skulle vårt land hafva föga att frukta, men allt att hoppas. För:jensten af den profetiska anda, som skådar långt ia I framiiden, tillhörde icke sir Robert Peel. Hen vir icka af det slags store män, som tidigt omfattar s:ora föremål ech fruktbara privciper, inympa dem på landet och uppfostra folket till dem, under låoga år af mödor, otack och svårigheter. Han var icke en gång en iblezd dem, som med Arteveide säga: Ej vill jaz vänt a ut nödvändighetens stund; Förspilla valet af en tjenlig s vad ; Nej, beilre möra tiden, som en men, Och gjuta, forma der, så godt jag kan. Hen anticiperade nästan aldrig på landets utslag; han var aldriz för tidig, ofta för sen. Men om vi betrakte hu:u sir förändring under de sista åren förekomenit u:i landets politiska verksamhet; huru fullkom!igt de al arin reglorna derför och äfven många af de em: dsaljerna deraf, blifva bestämda genon sallmanna opinionen utenför; buru både ministrar och parament bsfva alltoser blifvit instrumenter för legaliserandet och verkställandet af de beslut, till hvilka oberoende tänkares och 2ssociationers bemödanden efterhand ledt natonalsinaet; så kan man med skäl! fråga, hutuvida en man som sympatiserar och antger, icke är mera behöflig i vår tid vid styrelsen, sn en som vill lagstifta för tiden, ännu mer en som går i förvag eller misstyder deo. Den tid är för alltid fydd, då Englands styresmän kunna styra endast efier hvad deras egen vishet ingifver dem; ingenting kan nu göras, för hvilket landet icke är moget, och en minister, som skulle skynda framom sin tid, sku!le snart befinna sig uten all makt. Deraf sute vi. att sir Robert Peel, ehuru han icke motsvarat vårt idval af en statsman, var högligen och specielt passande för sin tid. Men han har intet anspråk på originalitet; han är icke fader för någon ny polisisk riktning eller klassifikation af nya ider (om icke den polislag och myntbestämningslag som bära hazs namn, möjligen kunna så anses); och en ännu betänktligare förebråelse kan göras honom i det dröjsmål, hvarmed han, i fråga om Irland, antog de grundsatser och den politik, som blifvit oundvikliga. Hans vänner och beundrare kunna aldrig utan djup bedröfv betrakta, huru mycket af den agitation, som blifvit Irlands chroniska sjukdom skulle kunnat undvikas, om han redan 1827 hunnit till de slutsatser, som han antog 41829, och buru mycket svårt och vidsträckt elände landet hade undvikit, om haa täckt 14840 såsom han tänkte 4846 Ifrån en af en statsmans största synder, måste, : vår tanka, sir Robert Peel helt och hållet fritagas Ingen kan anklaga honom för att hafva varit popu: laritetsjägare. Han hvarken lade egentligen an på folkgunsten elier afvek från sin bana, då han klar insåg dess rigtning, för att undgå missnöje. Få men niskor hafva gjort så stora offer som sir R. Peel föl offentliga tjensiskyliigheters uppfyllande, ty han upp: offrade den ena gingena efter den andra, för denn: pligt, sitt partis tillgifvenbet och sina personliga vän ners goda.opinion. År 4829 rönte han, med man ligt tålamod, men med sinbar bedröfvelse, ett stor partis harm och förtrytelse och raseriet af de bi