vinnan Meyerfelt och halfgråtande beklaga sig
öfver frökens besynnerliga infall.
Den sköna grefvinnan, som, insvept i en
snöhvit puderkappa, satt framför spegeln och
lät frisera sin höga tupå, blef alldeles utom sig
och sprang, sådan hon var, in till sin unga
skyddling, ropande redan i dörren:
Men, min Gad, Sigrid!... kan det väl vara
sannt -hvad jag hört?
Och hvad då, min nådiga tant?
Att du vill fara osminkad upp på hofbalen ?,
Mycket sannt; jag ämnar icke sminka mig.
Men, så betänk då: du blir ju allas åtlöje.
Tvärtom äro de sminkade damerna allesam-
mans löjliga.
Men bruket, min söta vän — bruket! Icke
vill du väl att ålla skola peka fisgrarna åt dig
och grina bakom din rygg?
Det skola de icke, min nådiga tant. Jag
är en beskedlig, oskyldig flicka, som aldrig bu-
rit mig hvarken tokigt eller illa åt.
Väl min vän! Men att trotsa det allmänna
modet är löjligt, och att göra sig löjlig, är illa.
Du är för ung, Sigrid, och för obetydlig än-
nu, för att vilja uppträda som tongifvande.
Modet må vara aldrig så dåraktigt, det är dock
en tyrann, som vi alla måste lyda. Jag tar
dig icke med mig, om du envisas att komma
som ett spetakel.
Så far jag ensam, nådigaste tant. I min
egenskap af redan i morgon tjenstgörande hof-
fröken, kan jag egentligen icke behöfva någon
fru, som anför mig. Dockp... hon tystnade och
sprang att kasta sig i grefvinnans armar.
Tant skall icke bafva hjerta att fara, mig
förutan.n
Men du sade ju, att du icke behöfver mig?,
Ackl!... det var blott ett förfluget ord.
Jag känner ju ingen deruppe; hvar skulle j2g
taga vägen, om jag kom ensam ? i
Så menar jag också yttrade grefvinnan och