Korrespondens-artikel. :
Berlin, Juli, 1850.
Freden med Danmark är naturligtvis för
närvarande det förnämsta föremålet för Tysk-
lands uppmärksamhet och interesse, men knap-
past har vä! vår regering någonsin så mycket
åsidosatt a:imänna tänkesättet, som genom detta
fredsslut. Till och med hären och embets-
makten, heunes egentliga stöd, har hon deri
genom förnirmat; deras hederskänsla finner sig
kränkt. deras anseende är antastadt. Ait
Preussea pesom denna handling ådragits skymf
och skada att det nu nedstigit till en makt af
andra ord-ingen, det uttalas äfven i de med
görligasie och osjelfständigaste bland våra tid
ningar. — Tyskland har Preussens politik att
tacka för den vanmakt och det elände, hvar-
till veriden ser det förnedradt i närvarande
ögonbli-k. Alla löften, alla eder hafva visat
sig svek ulia, och reaktionen har öfverallt tå-
gat fram i hånande triumf inom en spetsgård
af preussiska bajonetter.
Tyska toiket vet att det bar ingenting att
hoppas a Österrike: att detta, i förbund med
Tysklands mindre konungariken, endast vill
återstallelsen af den gamla förbundsdagen; men
i Preussen drömde man sig frihetens och en-
hetens Messiss: och derföre är uppvaknandet
nu så bitiert. När våra furstar nu mera hem-
tat sig ifrån sin skräck för folket: när de se
sina egna krafter tiliräckliga, och märka att de
medelst egra bajonetter och egna fångvaktare
åter förmå her.ska, samt att reaktionen öfver-
allt spelar mästare: då behöfs ej mera Preus-
sens bistånd. Pen dynastiska fåfångan bar å-
tervakna!: ingifvelserna från Österrike, Ryss-
land och Bäjern hafva gjort sin verkan. De
hade påpekat hvart den preussiska punionen
måste ied: antingen till vasallskap först och
imförlifvande eftesåt, e:ler ock att utveckla u-
nionens -kenparlament till ett verkligt; men
att — på ena eller andra sättet — de nuva-
rande tysta småstaternas dynastier väntades af
Stuartarses och Bourbonernas öde. Härige-
nom ber ddes det skådespel vi nu alla dagar
hafva för ögonen: att den ene fursten efter
den andre affalier från unionen, och att det
förbittrad2 och förtryckta folkets hånlöje b--
ledsagar dessa skymfliga löftesbrott. Kurfur-
stend ime: och storhertigdömet Hessen hafva
redan sffa lit, och Baden står firdigt att följa
deras exe.nupel, sedan Preussen med blod åter-
infört de s furste i sitt land och hittils bållit
set i ordning med tillhielp af belägringstil:-
stånd och ståndrätter. Äfven han är i begrepp
att söndra s:g från Preussen, och hans folk!
skall helsa honom derför med jubelrop, ty!
Preussens namn uttalas nu i Baden med fasa;
och Badens folk glöder af hat till mitt fäder-
neslagd. — Just under denna upplösningens
tillvext mträffar fu freden med Danmark.
Fö:gäfves har Preussen i öfrigt sökt en be-
medling med Österrike; man har lika litet i
Wien som i Frankfurt velat lyssna till dess
förslager. S:som vilkor för en förlängd inte
rimsityrelse i Frankfurt, fordrar Österrike den
preussiska unionens upplösning. Derpå bar
man icke vetat ingå: men i stället för att fatta
ett algoranda beslut, har man vidtagit den
sämsta a!gärd man kunnat påhitta: man har
föreslagit turstekollegiet att förlänga det när-
varande provisoriska tillståndet på 2 månader;
bvilket vill säga alldeles detsamma som att
med egen hard gifva nådestöten åt unionen;
ty inom 3 månader skall affallet vara allmänt
och ingen union mera finnas. Om någon kal-
lelse till unionsparlamentet, om någon organi-
sation af r:ksminister och folkrepresentation är
icke fråga iuer; provisoriet känner ej annat än
furstekuvllegiet, och dervid stadnar det. Al-
drig har väl ett folk blifvit så gäckadt som
Tysklands, men aldrig ber något förtjent det
mer. Vedergällningens dag stundar väl ofel-
bart; men när, det vet blott Gud. Härom har
man ett naift yttrande att anföra af Osterri-
kes nuvarande president i Frankfurt grefve
von Thurn. Vid ett samtal med preussiska
sändebudet sade ban sig icke kunna begripa
shvarföre Preussen ännu alltjemt dröjde och
lekte kurra gömma (Verstecken spieie); det
måtte göra hvad det ville, så vore en ny re-
avoution ändå i oundvikligt antågande; men
först om 15 år; och ville man blott hålla väl
tillsammans, så kunde man af dessa 15 år
göra 30. Hvad sedan skedde vore likgiltigt;
sty apres nous le deluge!n ,
Man kan ej neka att mycket sannt ligger i
denna anmärkning; men den betecknar äfven
halten af den nuvarande diplomatiska visdo-
men. Istället för att genom redlighet och
klokt medgifvande af folkens, i alla fall genom
ideernas makt, ohejdbara utveckling, uppresa
alltjemt nya grundpelare åt thronen, till ve:
derlag för de äldre, lika ohejdbart förfallande,
handlar konungadömet som en sjelfmördare.
Det bannlyser aktning och förtroende ur folkens
bjertan, och hänger sig i ett slags förtviflan
fast vid sin absolutism med Guds nåder, tills
den annars undvikliga sista timman slår.
Hela vårt hofparti är österrikiskt och ryskt
Konungen förmår väl sjelf icke öfvergifva sin
älsklingstanka — unionen; eburu han för dess
upprätthållande tycks benägen till ständigt nya
eftergifvanden och bemedlingsförsök. Under
dessa vacklanden fortfar en verkligt barnslig
räddhåga för folkpartiet, demokraterna och den
röda republiken, och en om möjligt ännu mera
barnslig fruktan för de konstitutioneile. Tzaren
okall nå det enträgnaste hafva rådt prinsen af