cke hr H., i händelse inställelse blefve ålagd,
kulle inför konsistorium förklara, det han in-
;en skrapa (eller varning) alls emottog, eme-
lan -.han icke ansåg sig hafva felat. Och h-ad
rille konsistorium då företaga? Afkunna var-
ingen i alla fall? d. v. s. för döfva öron? El-
er anmäla saken ånyo, då den ovilkorligen
nåste komma till åtal, dit den följaktligen på
inaste vägen väl nu kan komma så gerna först
om sist.
Det andra märkliga i denna skrift, är åbe-
opandet af vicepastor Rundgrens vitsord, att
å de ifrågavarande läsaremötena i Upsala in-
enting afhörts strida. de mot den antagna och
ällande kyrkoläran; d. v. s orenlärigt. Hr
lundgren synes härvid hafva sammanblandat
venne alldeles disparata ämnen. Heterodoxa
ärosatser, villomeningar, afvikelser från kyr-
sans dogmatiska system o. m. d. utgör en
ak för sig: hållande af sammankomster till
ndaktsöfningars utöfvande på sätt, som i 1726
ch 1751 årens författningar förbjudes, är åter
tt annat. För att dessa sednare skola vara
oiofligav fordras alls icke, att någon orenlärig-
et på dem förekommit, eller att villosatser
redikats. Enskilda gudstjensters hållande (1
private hus.) är efter ännu gällande svensk
ag otillåtet, så fort andre än hbusfolket bivi-
ta dem. Huruvida den a restriktiva lag är
ådan, att den bör afskaffas eller bibehållas,
utgör en särskilt fråga: vi hafva vid ett par
illfällen förut yttrat oss härom, och skola åter-
komma dit. För närvarande gör det tillfyllest,
tt detta förbud existerar; hvarföre, när någon
iteras hafva brutit deremot, och samhällsmyn-
ligheten ens efterfrågar hela målet, den otvif-
eelaktigt då ock har rätt att anse den efter
agens föreskrift. Det förefal!er således något
)esynnerligt, att br Rundgren, som äl icke
serna kan anses okunnig om skillnaden emel-
an villosatsers spridande och olofliga gudstjen-
:er (äfven utan villosatser), dock sasmmanblan-
lar dem, och härigenom tyckes vilja gifva hand-
ag åt saken på ett sätt, som icke öfverens-
tämmer med kyrkoförfattningarne.
Slutligen må ännu en kuriositet nämnas,
om ej hör till de miasta. Läsarekonventiklar
afva i Upsala hållits flere år, både efter hvad
ilmänt är bekant, och vice pastor Rundgren
jelf i sin berättelse vidgått. Icke blott kungs-
ngsgatan i denna stad, utan äfven det närbe-
ägna Waksala, andra lokaler att förtiga, hafva
inder loppet af en längre tid blifvit väl kän-
la för religiösa möten af hithörande art. Utom
ir mag. Sparrman, som publiciteten redan om-
alat, lära ett par ledamöter af theologiska fa-
.ulteten vid sina tillfällen bivistat dessa kon-
entiklar. De hafva hållits ej blott i stiftets
netropol, utan så nära sjelfva erkebiskopens
ch konsistorii hemvister, att denna andliga
uktoritet omöjligen kan anses hafva svälvat i
kunnighet om konventiklarnes tillvaro och
eras städse upprepande under en så lång pe-
iod, att de svårligen nu kunna sägas skett ex
mproviso. Och, allt detta oaktadt, har man
Idrig hört hvarken erkebiskopen, konsistorium
ller Upsala stads pastorsembete taga någon
tgärd till deras bämmande. Det är ganska
ant, att enligt 1762 års författning (hvartill
nalogien af 1837 års bref ansluter sig), de
resterliga myndigheterne ej ega att göra sjelf-
a åtalet i dylika mål; men att anmäla för-
ållandet hos justitiekanslern, kan svårligen
ndgå att hafva tillhört deras pligt, då
aken, som skedde under deras egna ö-
on, stred mot gifna kyrkostadgar. När
u en sådan anmälan uteblifvit, kan dettå
j annorlunda tydas, än att erkebiskopen,
Jpsala domkapitel och pastorsembete, alla tre
emensamt, ogilla sjelfva konventikelplakatet
ch de härmed i slutet sammnanhang stående
ndra författningar. Ryktet upprepar, att den
ärvarande erkebiskopen skall vara läsarnes
peciele vän och beskyddare, likasom stå i
itig korrespondens med flere af deras huf-
udmän. Vi finna häruti intet ondt, då äfven
land läsarne lefva goda och hederliga men-
iskor, äfvensom vi respektera den enskilda
fvertygelse br erkebiskopen kan hysa i re-
igionsväg. Men så mycket våga vi med viss-
et yttra, att antingen måste erkebiskopen (el-
er någon af hans konsistorialer) vid nästa
iksmöte föranstalta om motion hos ständerna
m konventikelplakatets och andra restriktiva,
ned begreppet om xstatskyrka i oafsönderlig
örening stående kyrkostadgars aflysande, samt,
m detta vinnes hos ständerna, äfven söka
itverka Kongl. Maj:ts nådiga bifall å den här-
genom uppkommande religionsfrihet; eller ock
rkänna, att han och konsistorium i flere år
örsummat till laga beifran anmäla konventik-
arne i Upsala. Denna konsistorii pligt (icke
tt i dessa slags mål sjelf sakföra, men att
os vederbörande anmäla olofliga religiösa
ammankomster) är ovilkorlig och alldeles oför-
ydbar, enligt 8:de mom. i Kgl. Br. till Kon-
istorium af den 2 Maj 1751.
LÄTTEGÅNGS- OcH POLISSAKER.
Man bar under en längre tid vissa rättegångsda
ar sett en blek och till utseendet lidande qvinna
änta i förmaket till rådstufvurättens 5:te afdelning.
enna qvinna, som heter, Ulrika Margaretha Wallin,
Sa RR ee