törst imtradde 1 domcapitlet, 10ga, om ens nagon erfarenhet i dessa för en capitularis högst vigtiga stycken (den sednare hade icke ens tillträdt sitt pastorat, då han första gången var ledamot i consistorio). Säkert har hr biskopen af de förre under de få gånger de suttit i domkapitlet, och af de sednare, under deras första år hemtat den erfarenhet, som ligger till grund för den, inför sjelfva konungathronen framburna, ofvan anförda hr biskopens förklaring. -Men vi anse oss icke böra fördölja den bestämda öfvertygelsen, att om det nya K. F. blir lag, hvilket vi af innersta hjerta . önska, det säkert aldrig skall falla stiftets kyrkoherdar in att till ledamöter i domkapitlet utse de förstnämnde, i andra afseenden ganska förtjente männen, hvarmed vi också förmoda dem vara rätt belåtne. Och skulle åter kyrkoherdarne välja professorerna Melin och Bring eller någon annan kyrkoherde i enderäs ställe, så hafva de förre, som snart varit under fem år ledamöter i domkapitlet, säkert nu inhemtat nödig erfarenhet, och kyrkoherdar, som möjligen väljas, måste alltid antagas blifva män, som med erfarenhet i själavård och församlingsstyrelse förena så myeken lagkunskap, att de blifva sina väljande bröder till heder och hr biskopen och de lärdare ledamöterna till gagn. Men vi måste öfvergå till 9 kap. 14—20 88 af K. F., viljande blott erkänna riktigheten af hvad D. C. anmärkt om det alldeles öfverflödiga i stadgandet 8 kap. 4 8 om chefens för ecklesiastik-departementet eller erkepiskopens skyldighet att på förordnande af Konungen visitera i domkapitel minst hvart tionde år, ett stadgande, hvars påföljder hvar man kan begripa. Det förra lagrummet. åter innefattar det vigtiga stadgandet om kyrkomöte, hvilket skall hållas, när Konungen nödigt pröfvar, eller presteståndet detbegär, eller 7 domkapitel i en slik begäran sig förena. Utom erkebiskopen, som förer ordet, äro ledamöternas antal 48, neml. alla biskopar, theol. professorer, ecklesiastikchefen, superintendenten i Stockholm, en prest och en lekman från hvarje stifts samt likaså från hufvudstaden. Kyrkomötet äger beslufande rätt i fråga om antagande af bibelnöfversättning, psalm-, evangeliioch handbok samt cateches 2), dock varder beslut ej gällande, innan det är af Konungen stadfästadtn. D. C. erkänner att, såsom det nu är stäldt, är det icke rätt bra. I inre kyrkliga ting böra inga betydligare anordningar och förändringar företagas, utan att kyrkan genom sina representanter deröfver få yttra sig. Men ständerna äro mera statens än kyrkans representation, och sjelfva presteståndets ledamöter äro valde med hänsigt till helt andra egenskaper, än deras ihsigt i rent kyrkliga ting. Likväl — så länge det är, som det är, går det an: så länge presterskapet ännu utgör ett särskildt stånd vid våra riksdagar, ersätta dessa, åtminstone i någon mån, bristen på kyrkomöten,. Hvad tycker läsaren? Kyrkan bör representeras, den blir icke representerad genom riksdagarne eller presteståndet, den blefve det genom kyrkomöte, ergo — så länge man får behålla hvad man har, behöfs intet kyrkomöte. Skarpare har vi aldrig sett konservatismen uttala sig; illa har man det, bättre kan man få, likväl skall man bebålla det erkändt odugliga, säkert derföre att. det är. Förlorar presteståndet sin existens såsom stånd, då är kyrkomöte nödvändigt, men bör då annorlusda inrättas än K. F. stadgar; ty dess kyrkomöte är icke uppvuxet på svensk grund, utan likasom utifrån inkastadt,. Här har D. C. rätt. Vår Herre Christus var till sin menskliga natur en fattig jude, hans evangelium pedikades först på Arameiska eller Hellenistiska och det första allmänna kyrkomötet hölls 500 år före det första säkra årtal i svenska historien. Fastän nu allt detta icke uppvuxit på svensk grund, torde det väl ändå äga sitt stora värde för ett svenskt konsistorium, månne icke då äfven ett enligt K. F. inrättadt kyrkomöte? Men dess sammansättning är sådan, att prestembetets egendomliga ställning till frågor om Guds ords lärande och sacramentern:s utdelning endast iakttages. genom en qvantitativ öfvervigt, hvarföre ett dylikt kyrkomöte är mera af reformert-presbyteriansk, än af SvenskLutheransk natur 3). Onekligen ingår ett presbyterianskt element i det föreslagna kyrkomötet; men då lekmännens totala uteslutande från befattning med kyrkliga frågor skall nödvändigtvis öka den förhandenvarande likgiltigheten för kyrkan och gifva fart åt ropet öfver hierarchiska tendenser; och då D. GC. icke vill betala lekmännen sin rätt att idithörande frå2) Dock äger den enskilda församling, som åtnöjes med hvad den hittills haft, att dervid förblifva, bvilket D. C. anser för )alltför independentistiskt, börande Konudgens nåd här i stället afgöra, då independentismen blifver öfverflyttad på annat båll. Vi hörde någoa engång yttra: ju mera sällan de menskliga lagarnes tillämpning påkallar kunglig nåd, desto fulikomligare är rättstillståndet. D. C. tyckes ha en anvan äsigt, neml. den, att ju mer en kyrkoförfattning är öfverlemnadt åt kunglig nåd, desto fullkomligare författningen. Och detta är alldeles koöseqvent och i öfverensstämmelse med det moderna åskådningssättet, hvilket tydligast framträder i socialismen, enligt hvilket indi viden försvinner i det allmänna, den enskiltes samvete skall bestämmas af det allmänna samve:et. I borgerliga ting har alltid pluraliteten rätt, men detta utsträckt till andeliga. ting är — samvetstväng. D. C. etablerar här samvetstvångets princip, mildradt allena genom — Konungens nåd. 3) Återigen genomskimrar här en alldeles oriktig föreställning både om den reformert-presbyterianska och den Lutherska författningen, i det man menar, att blott den förra tillhör det laikala elementets verksamhet, hvilket ur den sednare är alldeles uteslutet. Fullkomligen orätt. Rudelbach, (Den evangeliske Kircheforfa::nings oprindelse och princip, Kjöbenhavn 4849 sid. 61) ådagalägger, att reformatorerna icke blott önskada, utan tydligt fordrade synoder och att sn tänkte sig dessa icke såsom blotta samlingar af auvdligs. utan såsom en verklig kyrkorepresentation, !virvid ntetå datan — ma Ra RR RE AE NR t