törst imtradde 1 domcapitlet, 10ga, om ens na-
gon erfarenhet i dessa för en capitularis högst
vigtiga stycken (den sednare hade icke ens till-
trädt sitt pastorat, då han första gången var
ledamot i consistorio). Säkert har hr bisko-
pen af de förre under de få gånger de suttit i
domkapitlet, och af de sednare, under deras för-
sta år hemtat den erfarenhet, som ligger till
grund för den, inför sjelfva konungathronen
framburna, ofvan anförda hr biskopens förkla-
ring. -Men vi anse oss icke böra fördölja den
bestämda öfvertygelsen, att om det nya K. F.
blir lag, hvilket vi af innersta hjerta . önska,
det säkert aldrig skall falla stiftets kyrkoher-
dar in att till ledamöter i domkapitlet utse de
förstnämnde, i andra afseenden ganska förtjente
männen, hvarmed vi också förmoda dem vara
rätt belåtne. Och skulle åter kyrkoherdarne
välja professorerna Melin och Bring eller nå-
gon annan kyrkoherde i enderäs ställe, så hafva
de förre, som snart varit under fem år leda-
möter i domkapitlet, säkert nu inhemtat nödig
erfarenhet, och kyrkoherdar, som möjligen väl-
jas, måste alltid antagas blifva män, som med
erfarenhet i själavård och församlingsstyrelse
förena så myeken lagkunskap, att de blifva
sina väljande bröder till heder och hr bisko-
pen och de lärdare ledamöterna till gagn.
Men vi måste öfvergå till 9 kap. 14—20 88
af K. F., viljande blott erkänna riktigheten af
hvad D. C. anmärkt om det alldeles öfverflö-
diga i stadgandet 8 kap. 4 8 om chefens för
ecklesiastik-departementet eller erkepiskopens
skyldighet att på förordnande af Konungen vi-
sitera i domkapitel minst hvart tionde år, ett
stadgande, hvars påföljder hvar man kan be-
gripa. Det förra lagrummet. åter innefattar det
vigtiga stadgandet om kyrkomöte, hvilket skall
hållas, när Konungen nödigt pröfvar, eller pre-
steståndet det- begär, eller 7 domkapitel i en
slik begäran sig förena. Utom erkebiskopen,
som förer ordet, äro ledamöternas antal 48,
neml. alla biskopar, theol. professorer, eckle-
siastikchefen, superintendenten i Stockholm,
en prest och en lekman från hvarje stifts samt
likaså från hufvudstaden. Kyrkomötet äger
beslufande rätt i fråga om antagande af bibel-
nöfversättning, psalm-, evangelii- och handbok
samt cateches 2), dock varder beslut ej gäl-
lande, innan det är af Konungen stadfästadtn.
D. C. erkänner att, såsom det nu är stäldt, är
det icke rätt bra.
I inre kyrkliga ting böra inga betydligare
anordningar och förändringar företagas, utan att
kyrkan genom sina representanter deröfver få
yttra sig. Men ständerna äro mera statens än
kyrkans representation, och sjelfva prestestån-
dets ledamöter äro valde med hänsigt till helt
andra egenskaper, än deras ihsigt i rent kyrk-
liga ting. Likväl — så länge det är, som det
är, går det an: så länge presterskapet ännu
utgör ett särskildt stånd vid våra riksdagar,
ersätta dessa, åtminstone i någon mån, bristen
på kyrkomöten,. Hvad tycker läsaren? Kyr-
kan bör representeras, den blir icke represen-
terad genom riksdagarne eller presteståndet,
den blefve det genom kyrkomöte, ergo — så
länge man får behålla hvad man har, behöfs
intet kyrkomöte. Skarpare har vi aldrig sett
konservatismen uttala sig; illa har man det,
bättre kan man få, likväl skall man bebålla det
erkändt odugliga, säkert derföre att. det är.
Förlorar presteståndet sin existens såsom stånd,
då är kyrkomöte nödvändigt, men bör då an-
norlusda inrättas än K. F. stadgar; ty dess
kyrkomöte är icke uppvuxet på svensk grund,
utan likasom utifrån inkastadt,. Här har D. C.
rätt. Vår Herre Christus var till sin mensk-
liga natur en fattig jude, hans evangelium pe-
dikades först på Arameiska eller Hellenistiska
och det första allmänna kyrkomötet hölls 500
år före det första säkra årtal i svenska hi-
storien. Fastän nu allt detta icke uppvuxit
på svensk grund, torde det väl ändå äga sitt
stora värde för ett svenskt konsistorium, månne
icke då äfven ett enligt K. F. inrättadt kyrko-
möte? Men dess sammansättning är sådan, att
prestembetets egendomliga ställning till frågor
om Guds ords lärande och sacramentern:s ut-
delning endast iakttages. genom en qvantitativ
öfvervigt, hvarföre ett dylikt kyrkomöte är
mera af reformert-presbyteriansk, än af Svensk-
Lutheransk natur 3). Onekligen ingår ett pres-
byterianskt element i det föreslagna kyrkomö-
tet; men då lekmännens totala uteslutande från
befattning med kyrkliga frågor skall nödvän-
digtvis öka den förhandenvarande likgiltighe-
ten för kyrkan och gifva fart åt ropet öfver
hierarchiska tendenser; och då D. GC. icke vill
betala lekmännen sin rätt att idithörande frå-
2) Dock äger den enskilda församling, som åtnöjes
med hvad den hittills haft, att dervid förblifva,
bvilket D. C. anser för )alltför independentistiskt,
börande Konudgens nåd här i stället afgöra, då
independentismen blifver öfverflyttad på annat båll.
Vi hörde någoa engång yttra: ju mera sällan de
menskliga lagarnes tillämpning påkallar kunglig
nåd, desto fulikomligare är rättstillståndet. D. C.
tyckes ha en anvan äsigt, neml. den, att ju mer
en kyrkoförfattning är öfverlemnadt åt kunglig
nåd, desto fullkomligare författningen. Och detta
är alldeles koöseqvent och i öfverensstämmelse
med det moderna åskådningssättet, hvilket tydli-
gast framträder i socialismen, enligt hvilket indi-
viden försvinner i det allmänna, den enskiltes sam-
vete skall bestämmas af det allmänna samve:et. I bor-
gerliga ting har alltid pluraliteten rätt, men detta
utsträckt till andeliga. ting är — samvetstväng.
D. C. etablerar här samvetstvångets princip, mil-
dradt allena genom — Konungens nåd.
3) Återigen genomskimrar här en alldeles oriktig
föreställning både om den reformert-presbyterian-
ska och den Lutherska författningen, i det man
menar, att blott den förra tillhör det laikala ele-
mentets verksamhet, hvilket ur den sednare är all-
deles uteslutet. Fullkomligen orätt. Rudelbach,
(Den evangeliske Kircheforfa::nings oprindelse och
princip, Kjöbenhavn 4849 sid. 61) ådagalägger,
att reformatorerna icke blott önskada, utan tyd-
ligt fordrade synoder och att sn tänkte sig dessa
icke såsom blotta samlingar af auvdligs. utan så-
som en verklig kyrkorepresentation, !virvid nte-
tå datan — ma Ra RR RE AE NR
t