är behandlad af den berömde norske
landskapsmålaren J. C. Dahl, i M 65 (4:e afd.
V.). Minskenet är likväl här mindre hufvud
sak, än sidskenet från fyren vid Kroneborg
och den väckra speglingen deraf i hatvet.
Vid första inträdet i Sverige återfinner mar
på nytt br M. Larsson, men denna gång icke
blott som marinmålare, utan äfven som lands-
skaps- ch genremålare, och i begge afseendensz
såsom en ska utmärkt konstnär. Han har
i M 219 föreställt Bitstad, i Skåne; vid sol-
nedgången, Vore detta ej att läsa i katalo-
5 le man tro sig se en strand vid
bländande och varm är luften, så
lysning,
ljust åt eglande henne detta lugna haf, och
inemot 2zaronskt halfnakna detta sjöfolk
och d: fiskare, som man sef på stranden
Men ä råder fullkomlig sanning i hela taf-
sson visar sig här tillhöra den
stskola i landskapsmålning, som
ge kan kalla ny, men som syn-
länge hemmastadd i Norge, och som
frigjort sig från den annars alltför inrotad
gamla -ditonen, act det så kallade syd änd-
ska i belysning, färgskiftning och luftperspek-
tif, skulle så uteslutande tillhöra södern, fram-
förallt I:a!ien, att något spår deraf icketråffas
norr om Alperna. Verkliga förhållandet är
dock — och det kan ej undfalla någon upp-
märks nskore af den högre nordens na-
turfysivsomi under de motsatta ytterligheterna
af värme och köld, dunkelhet och ljusflöde —
att vi bir, ehuru blott för vissa helt korta
tider på året och dygnet, kunna se samma
luft, skysr och halfskuggor, sam-
er, samma bjerta återskimmer
ilas af söderns landskapsmålare och
konstnärers reseminnen från sö
ma orsaker måste också åstadkom-
ma sa verkan; och att de förra finnas,
inses snart, när man erinrar sig, att sommar-
hettan stundom bär stiger till 26,ja 30 gra-
der, medan man under sjelfva tropikerna blott
her 22 till 26 i hvardagslag, samt middagens
solstrålar med ungefär samma vinkel träffa oss
vid midsommar, som de träffa Italien vid dess
egentli vackra årstid: våren. Men . sådana
ov äro hos oss ytterst flyktiga,
on har likväl haft ögon för denna
sanning, och derföre har hans: skånska som-
martaflas äfven blifvit sann. Flera äldre mä-
sterverk af Faklerantz röja samma blick; men
hvad han såg i naturen, trodde han sig i all-
mänhet böra stegra ytterligare i bild: han har
ofta idealiserat eller blifvit sentimental, der
det sanna skulle varit skönt nog, om ej sna-
rare skönast i sin enkelhet.