är behandlad af den berömde norske landskapsmålaren J. C. Dahl, i M 65 (4:e afd. V.). Minskenet är likväl här mindre hufvud sak, än sidskenet från fyren vid Kroneborg och den väckra speglingen deraf i hatvet. Vid första inträdet i Sverige återfinner mar på nytt br M. Larsson, men denna gång icke blott som marinmålare, utan äfven som landsskapsch genremålare, och i begge afseendensz såsom en ska utmärkt konstnär. Han har i M 219 föreställt Bitstad, i Skåne; vid solnedgången, Vore detta ej att läsa i katalo5 le man tro sig se en strand vid bländande och varm är luften, så lysning, ljust åt eglande henne detta lugna haf, och inemot 2zaronskt halfnakna detta sjöfolk och d: fiskare, som man sef på stranden Men ä råder fullkomlig sanning i hela tafsson visar sig här tillhöra den stskola i landskapsmålning, som ge kan kalla ny, men som synlänge hemmastadd i Norge, och som frigjort sig från den annars alltför inrotad gamla -ditonen, act det så kallade syd ändska i belysning, färgskiftning och luftperspektif, skulle så uteslutande tillhöra södern, framförallt I:a!ien, att något spår deraf icketråffas norr om Alperna. Verkliga förhållandet är dock — och det kan ej undfalla någon uppmärks nskore af den högre nordens naturfysivsomi under de motsatta ytterligheterna af värme och köld, dunkelhet och ljusflöde — att vi bir, ehuru blott för vissa helt korta tider på året och dygnet, kunna se samma luft, skysr och halfskuggor, samer, samma bjerta återskimmer ilas af söderns landskapsmålare och konstnärers reseminnen från sö ma orsaker måste också åstadkomma sa verkan; och att de förra finnas, inses snart, när man erinrar sig, att sommarhettan stundom bär stiger till 26,ja 30 grader, medan man under sjelfva tropikerna blott her 22 till 26 i hvardagslag, samt middagens solstrålar med ungefär samma vinkel träffa oss vid midsommar, som de träffa Italien vid dess egentli vackra årstid: våren. Men . sådana ov äro hos oss ytterst flyktiga, on har likväl haft ögon för denna sanning, och derföre har hans: skånska sommartaflas äfven blifvit sann. Flera äldre mästerverk af Faklerantz röja samma blick; men hvad han såg i naturen, trodde han sig i allmänhet böra stegra ytterligare i bild: han har ofta idealiserat eller blifvit sentimental, der det sanna skulle varit skönt nog, om ej snarare skönast i sin enkelhet.