MUSIK. Hallelujah, chir för mansröster med accompagnement af orgel, två valdhorn, tre basuner, rompeter och pukor. Komponerad till och utford vid I. K. H. Kronprinsens af Sv rise och Norge förmälning med H. K. HH Noonprinsessan Louise af Nederlände::o. ÅA rangerad för piano och Deras Kon Högheter Prins Fredrik och PrinSes: guse uf Neterländerna vördnadsfull: :ilvgnad af J. van Boom. — Stociholm, 1 komp. . En bliud royautens skönaste företräden är iive! dess makt att hägna konst och j: ena bland dess ädlaste verkningar är ock visserligen den rika skörd af snillets frukter, som ännu aldrig utebiifvit, då för dem beredts tilölle att utveckla sig. Afven uu bar dehna sats vist ara sann, och den impuls, e den inhemska tonkonsten, aril fruktlös, då den framkallat tvenne så förtjen fulla verk som hr van Booms Hallelujah och ör Randels Jubelouvertyr; måtte detta var: förehudet till den inhemska tonkonstens uppvaknande ur dess långa dvala. Ordet H jah (lofven Jehovab) är hemtadt ur Psvids Psaltare och användes såsom text till högiidliga lofsånger; till musikalisk! behandiivg ar det sig förträffligt genom sin sonoritet, sin klangfula rytm, och har derföre äfven Db ts i alla bibelöfversättningar. De flest tonsättare bafva ock komponear rat ett Ha lelnjah; berörmdast är Händels komposition deraf. som redan vore tillräcklig att grundlägga namn för seklerna. Hr van Booms uppgift medförde således den dubbla svårigheten att träffa den storartade, enkla stylen, och likväl undvika reminiscenser, hvartill textens så hestämdt markerade. rytm så lätt förleder. En liten öfversigt af arbetet skall visa huru författaren löst sitt problem. Arbetet består af tre bufvuddelar: en kör (poco maesioso, C-dur), som öfvergår till en qvarteti, Es-dur, samt ytterligare en kör, hvilken efter åtskilliga modulationer återgår till grundtonarten och bildar sluet. Första delen försätter åhöraren genast medias in res: efter en två takiers lång ingress af orgeln med trompeter och valdhorn, inträder kören med jubelsången, som är hållen i en praktfull, men enkel och värdig styl, samt omvexlar med fullstämmiga satser och enkla, ehuru verksamma imitationer. Derpå följer en fugerad sats: Ty Herren Gud allsmäktig regerarn, hvari Hallelujasatsen med imitationer ganska lyckligt är anbragt såsom kontrasubjekt. Efter en kort mellansats, hvari orgeln har hufvudpartiet, inträder fugamotivet i kören, såsom canto fermo, förstärkt af basuner och valdhorn, med ett effektfullt — figareradt orgel-ackompagnement; denna sats sammanfattar i sin följd de hittills förekomna motiverna och leder till ett storartadt s!utfall. Vi bafva något utförligare behandlat denna del af verket, dels för att gifva ett begrepp om författarens skrifsätt, dels emedan den synes oss bäst lyckad. Motiverna äro goda, deras uppställning fullkomligt följdriktig; arbetet vittnar om harmonisk och kontrapunktisk skicklighet, utan att vanställas af det lärda koketteri, för hvilket .de gamla stundom voro nog svaga; stylen är, såsom vi förut anmärkt, storartad och enkel. För att fasthålla denna, och gifva verket en högre enhet, hade det, enligt vår åsigt, bäst afstutats med den första delen, då en bredare coda hade skunnat anbringas. Emellertid synes det hafva legat i författarens plan att genom anbringandet af modernare tonformer mera närma sig vår tid samt med detsamma äfven Cen större, blandad publik; ur denna synpunkt sedt kan ock ingenting deremot invändas. Qvartetten, som nu följer, är melodisk och enkel, ehuru ej tänkt i kyrklig anda; den öfvergår till slutkören, som i afseende på stylen väsendtligen skiljer sig från första delen, och mera likear ett fioal uti en opera seria eller eroica,. Den har, som sig bör, en bredare an