mer, likväl icke ansåg antagligt och för fäder-
neslandet nyttigt, utan tvärtom vådligt. Var
detta domslut det rätta, eller var det endast
ett foster af ensidighet, partiråsigter och obe-
kantskap med det ämne, som athandlades? För
sin del gillade riksstånden utskottets beslut.
Skall framtiden, en icke långt aflägsen framtid
göra detsamma? Jag ej allenast tror, utan vå-
gar med tiliförsigt påstå, att icke så kommer
att biifva faliet. För min enskilda del voro
mina åsigter 1848 desamma som de nu äro,
nemligen att jag anser tiden vara inne, att i
vår försvarsorganisation förverkliga hvad som
vid 1840 års riksdag yttrades af svenska ar-
måens vördade och ridderlige Nestor ), han
som med krigarens och statsmannens gränade
erfarenhet förenar underlöjtnantens varma kän-
slor och öppna väsende: han som vetat att ej
allenast förvärfva armeens odelade aktning och
tillgifvenhet, utan äfven att oförminskad bibe-
hålla denssmma — nemligen att han tänkte
sig indelninysverket såsom tillgång för ett
på ett ful!ständigt beväringssystem grundadt
nationalförsvar.
Huru underordnad är i öfrigt ej den röle,
som de indelte trupperne spela vid frågan om
armeens numerär, för att med anledning deraf
göra något afseende på deras bibehållande. Blott
ett enda olyckligt fälttåg. der 15 å 20.000
man gingo förlorade och hela indelta armeen
— denva arme, som under freden, då dess
verksamhet i mihtäriskt hänseerde är näs:an
i: gen, kostar tandetaså omätliga summor —
vore sprängd. såmt beväringsmanskapet enda
resursen. Hvarföre då icke; medan tider är,
gifva detta manskap den organisation, som det
bar af nöden, om dermed något i afgörandets
ögonblick må kunna uträttas? Att en soldat
slåss bättre för det han har ett torp, hustru
och barn, är en sådan dårskap att påstå, att
jag icke tror någon med alivar kan gora det;
tvertom tror jag, att om under stridens hvim-
mel den, till en framskriden åt!der komne och
af ekonomiska omsorger hittills upptagne in-
delta soldaten påminner sig sitt torp, sin hustru
och sina barn, så väcker denna hågkomst sna
rare fegbet än hjeltemod, genom åtankan på
den förlust han åstadkommer sin familj, genom
sitt lifs vågande och förspillande. Hos bevä-
ringsyngliogen är deremot äran utan rival på
slagtfältet.
För att ytterligare ur sin rätta synpunkt ber
döma indelningsverket, bör man taga i bebö-
rigt öfvervägande, att Sverge, då Carl XI or-
ganiserade indelta armeen, icke var, hvad det.
nu är; att indelta armeen ej heller nu företer!
samma förhållanden som i sin primitiva orga-
nisation. Yppighet och det stora behofvet af
utländska våror, utom nödvändighetsartiklar,
voro den tiden föga spridda. Soidaiens bekläd-
nad var enkel samt föga kostsam och sällan
förändring underkastad. Landtmannens mästa
utlagor bestodo i jordens natura-prestationer.
Fabriker och handel voro af föga betydenhet.
Under dylika förhållanden var bästa sättet för
despoten att få en armå, att indela den på jor-
den. Hvilka förändringar har tiden icke seder-
mera åstadkommit? Soldatens underhållskost-
nad har stigit, nära fördubblats och uniforms-
väsendet spelar nu en vida vigtigare röie, än
då. Ailt måste jordbrukaren vidkännss, lika-
som jordbruket vore den enda räntegifvande
näringen i samhället; ehuru man i sjelfva ver-:
ket kan säga, att hon nästan numera är den
minst räntegifvande.
Oaktadt ailt detta, och som af ingen kan be-
stridas, qvarstår dock såsom faktum, att man
för det närvarande anser indelta armeen ut-
göra svenska sjelfständighetens palladium; att
till och med vårt bondestånd, o,ktadt det flöde
af motioner om förändring i inteloingsverket,
som nämnde stånds riksdagsförbandlingar stän-!
digt förete, kan sägas genom sin tystnad när.
det kom till kritan dela denna åsigt. Uaderlj
dylika förhållanden och då Svea rikes ständer .
ej ännu kommit till samma åsigt, som den,
hvilken af engelska parlamentet yttrades till!
Wilhelm IIL af Oranien, newligen: att en stå-
ende bär uttömmer till och med det mäkti-
saste folks krafter derigenom, att den förvand- :
jar fredstil:ståndet till ett oändligt krigstill-
stånd, samt att tyranni och stående bärar gålj
ständigt hand i hand, följde i spåren afslafve-l:
riet såsom af skuggann, bör en motsatt åsigt
108 den enskilde personen gifva vika för denlt
limänna opinionen. Men då denna opinion i
frigt ingalunda instämmer uti n. v. krigsmi-
visterns lofsånger öfver försvarssystemets plan-
nässiga ordnande samt qvantitativa och qvali-
ativa utveckling,, så blitver deraf följden för
len sanna fosterlandsvännen, att, med bibehål-
ande af desse med eller utan skäl så omtyckta
ndelta trupper, uppgifva hvad han anser kunna
vidraga till försvarets ändamå!senliga ordnande;
ill de påpekade bristernas alhjelpande; tiilin- 4
lelte armeens förvandling till den phalsnx, man
wu tror den vara, men som den i verkligheten
cke är; slutligen till af behofvet påkallad så-
väl minskning 1 statsutgifterna som bättre och
ikformigare fördelning af armeens aflönings-
vilkor.
I öfverensstämmelse med dessa åsigter har
ag sökt ett efter bästa förmåga uppgöra ett
örslag till organisation af lsndtförsvaret, på
amma gång utgörande ett alternativ till det
id 1848 ärs riksdag afgifna, på en fullständig
ationalbeväpning grundade förslag och som jag
nser vara det för Sverge mest passinde, och tili
I mm I
( rå hh Oh
I sä. HSN
-
) Hans excellens, geveralen grefve Gustaf Löwen-
hielm.
RR RR sn
me