mer, likväl icke ansåg antagligt och för fäderneslandet nyttigt, utan tvärtom vådligt. Var detta domslut det rätta, eller var det endast ett foster af ensidighet, partiråsigter och obekantskap med det ämne, som athandlades? För sin del gillade riksstånden utskottets beslut. Skall framtiden, en icke långt aflägsen framtid göra detsamma? Jag ej allenast tror, utan vågar med tiliförsigt påstå, att icke så kommer att biifva faliet. För min enskilda del voro mina åsigter 1848 desamma som de nu äro, nemligen att jag anser tiden vara inne, att i vår försvarsorganisation förverkliga hvad som vid 1840 års riksdag yttrades af svenska armåens vördade och ridderlige Nestor ), han som med krigarens och statsmannens gränade erfarenhet förenar underlöjtnantens varma känslor och öppna väsende: han som vetat att ej allenast förvärfva armeens odelade aktning och tillgifvenhet, utan äfven att oförminskad bibehålla denssmma — nemligen att han tänkte sig indelninysverket såsom tillgång för ett på ett ful!ständigt beväringssystem grundadt nationalförsvar. Huru underordnad är i öfrigt ej den röle, som de indelte trupperne spela vid frågan om armeens numerär, för att med anledning deraf göra något afseende på deras bibehållande. Blott ett enda olyckligt fälttåg. der 15 å 20.000 man gingo förlorade och hela indelta armeen — denva arme, som under freden, då dess verksamhet i mihtäriskt hänseerde är näs:an i: gen, kostar tandetaså omätliga summor — vore sprängd. såmt beväringsmanskapet enda resursen. Hvarföre då icke; medan tider är, gifva detta manskap den organisation, som det bar af nöden, om dermed något i afgörandets ögonblick må kunna uträttas? Att en soldat slåss bättre för det han har ett torp, hustru och barn, är en sådan dårskap att påstå, att jag icke tror någon med alivar kan gora det; tvertom tror jag, att om under stridens hvimmel den, till en framskriden åt!der komne och af ekonomiska omsorger hittills upptagne indelta soldaten påminner sig sitt torp, sin hustru och sina barn, så väcker denna hågkomst sna rare fegbet än hjeltemod, genom åtankan på den förlust han åstadkommer sin familj, genom sitt lifs vågande och förspillande. Hos beväringsyngliogen är deremot äran utan rival på slagtfältet. För att ytterligare ur sin rätta synpunkt ber döma indelningsverket, bör man taga i bebörigt öfvervägande, att Sverge, då Carl XI organiserade indelta armeen, icke var, hvad det. nu är; att indelta armeen ej heller nu företer! samma förhållanden som i sin primitiva organisation. Yppighet och det stora behofvet af utländska våror, utom nödvändighetsartiklar, voro den tiden föga spridda. Soidaiens beklädnad var enkel samt föga kostsam och sällan förändring underkastad. Landtmannens mästa utlagor bestodo i jordens natura-prestationer. Fabriker och handel voro af föga betydenhet. Under dylika förhållanden var bästa sättet för despoten att få en armå, att indela den på jorden. Hvilka förändringar har tiden icke sedermera åstadkommit? Soldatens underhållskostnad har stigit, nära fördubblats och uniformsväsendet spelar nu en vida vigtigare röie, än då. Ailt måste jordbrukaren vidkännss, likasom jordbruket vore den enda räntegifvande näringen i samhället; ehuru man i sjelfva ver-: ket kan säga, att hon nästan numera är den minst räntegifvande. Oaktadt ailt detta, och som af ingen kan bestridas, qvarstår dock såsom faktum, att man för det närvarande anser indelta armeen utgöra svenska sjelfständighetens palladium; att till och med vårt bondestånd, o,ktadt det flöde af motioner om förändring i inteloingsverket, som nämnde stånds riksdagsförbandlingar stän-! digt förete, kan sägas genom sin tystnad när. det kom till kritan dela denna åsigt. Uaderlj dylika förhållanden och då Svea rikes ständer . ej ännu kommit till samma åsigt, som den, hvilken af engelska parlamentet yttrades till! Wilhelm IIL af Oranien, newligen: att en stående bär uttömmer till och med det mäktisaste folks krafter derigenom, att den förvand: jar fredstil:ståndet till ett oändligt krigstillstånd, samt att tyranni och stående bärar gålj ständigt hand i hand, följde i spåren afslafve-l: riet såsom af skuggann, bör en motsatt åsigt 108 den enskilde personen gifva vika för denlt limänna opinionen. Men då denna opinion i frigt ingalunda instämmer uti n. v. krigsmivisterns lofsånger öfver försvarssystemets plannässiga ordnande samt qvantitativa och qvaliativa utveckling,, så blitver deraf följden för len sanna fosterlandsvännen, att, med bibehålande af desse med eller utan skäl så omtyckta ndelta trupper, uppgifva hvad han anser kunna vidraga till försvarets ändamå!senliga ordnande; ill de påpekade bristernas alhjelpande; tiilin4 lelte armeens förvandling till den phalsnx, man wu tror den vara, men som den i verkligheten cke är; slutligen till af behofvet påkallad såväl minskning 1 statsutgifterna som bättre och ikformigare fördelning af armeens aflöningsvilkor. I öfverensstämmelse med dessa åsigter har ag sökt ett efter bästa förmåga uppgöra ett örslag till organisation af lsndtförsvaret, på amma gång utgörande ett alternativ till det id 1848 ärs riksdag afgifna, på en fullständig ationalbeväpning grundade förslag och som jag nser vara det för Sverge mest passinde, och tili I mm I ( rå hh Oh I sä. HSN ) Hans excellens, geveralen grefve Gustaf Löwenhielm. RR RR sn me