het,, yttrade -madame Grogaon med bitande satir. Ömhet: ? upprepade öfverstinnan ... vHml... ja! Visserligen ... Visserligen kunde det så vara... om... jag vill såga ifall... jag icke hade min söta Clas, min älskade dotterson. Kring den äiskväda gossen koncentrera sig, ;OM: Ni vet, alla min själs känslor. Han är också värd min hela ömhet... min hela mormoderliga kär!teky, Det odjureti, -hviskade madame Grognon ohörbart. : Han är så snäll, den gossenn, fortfor öfverstinnar, mig så af hjertat tillgifven, så glad och -huriig, ehuru något obetänksam, liksom alla unga gossar, Det fions intet ondt i honom, det kan jag bedyra, fastän många vilja påstå Mmoisaisen. I sjelfva hans espieglerier, hans små skälmstycken och puts, ligger något så älskvärd:, något så rent barnsligt, att man ycker sig vilja älska -honom dubbelt, just i och för detm : Och jag skul!e vilja rifva ut ögonen på honomp, tänkte irausyskan. Men högt sade hon: Hennes nåd bar mycket rät!; unga herr Clas ir Ovanligt älskvärd. nJa — är han icke?, återtog öfverstinnan, vanligt lifvad. Jag har åtminstone den gläden att en person inser och fullkomligt uppkattar min dottersons värde; och det är ni; min! bästa madame Grognon. Ser ni — det är ora olika med gossen och flickan — de äro nina barnbarn båda två; dock — Gud skall veta huru olika jag hålier af dem. Mycket härrör väl, från början, af den olika glädje deas föräldrar gjorde mig. Min dotter var ett sharmant fruntimmer — charmant! — alldees sådan, en förväm fröken bör vara — hållling — figur — manes! Ö! att se henne inräda i et: förmak — det var något, skall ni ro. Men — hon fick. en rucklare till man,