het,, yttrade -madame Grogaon med bitande
satir.
Ömhet: ? upprepade öfverstinnan ... vHml...
ja! Visserligen ... Visserligen kunde det så
vara... om... jag vill såga ifall... jag icke
hade min söta Clas, min älskade dotterson.
Kring den äiskväda gossen koncentrera sig,
;OM: Ni vet, alla min själs känslor. Han är
också värd min hela ömhet... min hela mor-
moderliga kär!teky,
Det odjureti, -hviskade madame Grognon
ohörbart. :
Han är så snäll, den gossenn, fortfor öf-
verstinnar, mig så af hjertat tillgifven, så glad
och -huriig, ehuru något obetänksam, liksom
alla unga gossar, Det fions intet ondt i ho-
nom, det kan jag bedyra, fastän många vilja
påstå Mmoisaisen. I sjelfva hans espieglerier,
hans små skälmstycken och puts, ligger något
så älskvärd:, något så rent barnsligt, att man
ycker sig vilja älska -honom dubbelt, just i
och för detm :
Och jag skul!e vilja rifva ut ögonen på ho-
nomp, tänkte irausyskan. Men högt sade hon:
Hennes nåd bar mycket rät!; unga herr Clas
ir Ovanligt älskvärd.
nJa — är han icke?, återtog öfverstinnan,
vanligt lifvad. Jag har åtminstone den gläd-
en att en person inser och fullkomligt upp-
kattar min dottersons värde; och det är ni;
min! bästa madame Grognon. Ser ni — det är
ora olika med gossen och flickan — de äro
nina barnbarn båda två; dock — Gud skall
veta huru olika jag hålier af dem. Mycket
härrör väl, från början, af den olika glädje de-
as föräldrar gjorde mig. Min dotter var ett
sharmant fruntimmer — charmant! — allde-
es sådan, en förväm fröken bör vara — håll-
ling — figur — manes! Ö! att se henne in-
räda i et: förmak — det var något, skall ni
ro. Men — hon fick. en rucklare till man,