tes äro otillräckliga, t. ex. jernvägsbolag, handelskompar bolag till företagande af störa odlingar. Det är nonaturligts att individer ur olika familjer icke hafva nogaf den vederqvickelsey som genom familjelifvet eller genom offentliga baler, spektakler m. m. erbjudes, utan söka den jemväl i sällskapslifvets nöjen. r D. C. otvifvelaktigt, allt detta ä; urligt. Ja så! — då är det ock he! st, att dessa menniskor, hvilka sakna ! r förmåga att njuta af det vanliga säl! ;ts nöjen ifrån kortleken ända upp ti!! snillrikaste konversation, i sitt sällskap: a andra nöjen, t. ex. sjunga en af våra psalmer, läsa tillsammans anderika skrifter ete, ete., såframt man icke, för: att ändi In zlädja sig af det lyckliga påhittet, vili tt det religiösa lifvet har blott två sferer, sen familjelifvet och det offentliga. — bafva länge uppehållit oss härvid och : drager säkerligen deraf den slutsatsen; s är en äkta konventikelmakare. Föölkombhet misstag! När ins. har skött: sina i Jag bestärsda embetsåligganden, har han; platt inzen rken tid eller lust öfrig för; konvent iklar ste till och med mången gång! tvinga sis att fullgöra sin husfaderligapligt,! ait hålla en . andaktsstund med dem, som höra till hans bus. Men saken är den: det harmar krifligt, att medan man har rätt, ell: ne utan allt intrång tar sig rätt, ati för hvad slags ändamål som helst, till och med för att arbeta på omstörtning af lisgrundvalar, tusentals medborgare farande stämplas såsom lagbrytare, om dr samlas för att tillbedja sinaj fäders Vid betraktande ej mindre af familjens sönderslitna beskaffenhet (huru ofta klagar man öfver att tjenarne nu mera äro till det mesta lemnade åt sig sjelfval) än af det, såsom säkert sjelfva D. C. erkänner, beklagliga sätt, hvarpå väl ännu församlingens, gudstjenst, d. v. s. den offentliga vid bestämdt rum och b nå tid fästade, här och der firas, påstå vi ait det religiösa sällskapslifvet är rent af en nödvändighet, hvarhelst christligt lif för Res i någon högre grad; och vi låta icke af D. C. betaga oss det bestämda hoppet, ali om cbristendomen en gång allmännare blir lifvets och hjertats sak mera än pratets och hufvudets, skall sjelfva sällskapslifvet blifva christligt, i sig upptaga allt flera christliga elementer, christlig sång och musik, samtal öfver christliga föremål, läsande af christliga skrifter, d. v. s. mer eller mindre bära pregeln af — konventiklar. Att det för öfrigt icke är en i lag bestämd tid och rum, som gör ena sammankomst till gudstjenst, torde vi ur en af lutherska församlingens a böcker, Luthers större Kateches s. Sondens öfversättning: Guds ord är helgedomen öfver alla helgedomar, ja den enda, som vi christne veta och hafve; ty om vi ock hade aila helgons ben eller alla heliga vigda kläder (mess-skjortor och prestkappor?) i en hög, så vorc dock dermed icke hulpne. Ty detta allt: är dödt och kan ingen helga. Menl Guds ord är skatt, som gör allt heligt... När maa nm ger sig, predikar, hörer, läser eller ber Guds ord, så helgas derigenom person, och gerning, icke förmeerningen, utan förmedelst ordelst den det, som I oss allan. Att för öfrigt med! konventike nar sig ofta något sjukligtn,! erkännes aen är då allt friskt och sundt i familje Ilskapslifvet och i det offentliga?! fal 1 hålla vi oss icke till auktoriteter, m ja dock här åberopa en, som tilläfvent lier något i D. C:s ögon, R. Rothe, ) a i sitt berömda arbete Theologische Eihik, Wittenberg 1845, 2 B. sid. 98, erkänner, kan blott med sin kult icke kan lösa sin t, utan dertill behöfver, såst och en helig vetenskap, n ett kyrkligt umgänge — n således ställes i jemne theologien. Väl lärer han, att konvent ett behof endast på de lägre grader mhetens utveckling, d. v.s. så länge ännu i den sedliga gemenskapen och froc skapen coincidera (sammanfalla till som ingen, icke ens Rothe, kan påstå, at nu redan är fallet, så är dermed konventikelns nödvändighet för närvarande. eri inligt Rothes tanke, som noga samma er med hela hans spekulativa verldsåsigt. ;ventikeln hos oss christne icke nåzot t umgänge i motsats mot ett icke-c (ty krog-: och klubblifvet de menniskor är naturligtvis konventikeln är det rent eller : christliga umgänget (die religiöse christliche Geselrein oder ligkeit). Berl. Allgem. Kirchen-Zei-! tung 1840 hvaraf ses, att theologiska fakulteten rg i ett 1835 afgifvet betänkande , att emellan Kyrkan och hemmet är eti vilt rum, som blott konven-: tiklarne ki ylla, bredvid det organiserade måste va tt fritt, för att uppfriska och: upplifva d Men det der vida rummet, har C. icke sett, eller ock vet! det bättre r -tt detsamma utfylla än —I. det rent ;sa christliga sällskapslifvet, fast! D. C. fegat m 1 visdom. (Forts..) j I Aa rr AA Lr RÄTT OCH POLISSAKER !