tes äro otillräckliga, t. ex. jernvägsbolag, han-
delskompar bolag till företagande af störa
odlingar. Det är nonaturligts att individer ur
olika familjer icke hafva nogaf den veder-
qvickelsey som genom familjelifvet eller ge-
nom offentliga baler, spektakler m. m. erbju-
des, utan söka den jemväl i sällskapslifvets
nöjen. r D. C. otvifvelaktigt, allt
detta ä; urligt. Ja så! — då är det
ock he! st, att dessa menniskor, hvilka
sakna ! r förmåga att njuta af det van-
liga säl! ;ts nöjen ifrån kortleken ända
upp ti!! snillrikaste konversation, i sitt
sällskap: a andra nöjen, t. ex. sjunga en
af våra psalmer, läsa tillsammans an-
derika skrifter ete, ete., såframt man icke, för:
att ändi In zlädja sig af det lyckliga på-
hittet, vili tt det religiösa lifvet har blott
två sferer, sen familjelifvet och det of-
fentliga. — bafva länge uppehållit oss här-
vid och : drager säkerligen deraf den
slutsatsen; s är en äkta konventikelma-
kare. Föölkombhet misstag! När ins. har skött:
sina i Jag bestärsda embetsåligganden, har han;
platt inzen rken tid eller lust öfrig för;
konvent iklar ste till och med mången gång!
tvinga sis att fullgöra sin husfaderliga- pligt,!
ait hålla en . andaktsstund med dem, som
höra till hans bus. Men saken är den: det
harmar krifligt, att medan man har
rätt, ell: ne utan allt intrång tar sig
rätt, ati för hvad slags ändamål som
helst, till och med för att arbeta på omstört-
ning af lisgrundvalar, tusentals med-
borgare farande stämplas såsom lag-
brytare, om dr samlas för att tillbedja sinaj
fäders
Vid betraktande ej mindre af familjens sön-
derslitna - beskaffenhet (huru ofta klagar man
öfver att tjenarne nu mera äro till det
mesta lemnade åt sig sjelfval) än af det,
såsom säkert sjelfva D. C. erkänner, beklag-
liga sätt, hvarpå väl ännu församlingens,
gudstjenst, d. v. s. den offentliga vid bestämdt
rum och b nå tid fästade, här och der fi-
ras, påstå vi ait det religiösa sällskapslifvet
är rent af en nödvändighet, hvarhelst christ-
ligt lif för Res i någon högre grad; och vi
låta icke af D. C. betaga oss det bestämda
hoppet, ali om cbristendomen en gång allmän-
nare blir lifvets och hjertats sak mera än pra-
tets och hufvudets, skall sjelfva sällskapslifvet
blifva christligt, i sig upptaga allt flera christ-
liga elementer, christlig sång och musik, sam-
tal öfver christliga föremål, läsande af christ-
liga skrifter, d. v. s. mer eller mindre bära
pregeln af — konventiklar. Att det för öfrigt
icke är en i lag bestämd tid och rum, som
gör ena sammankomst till gudstjenst, torde vi
ur en af lutherska församlingens
a böcker, Luthers större Kateches s.
Sondens öfversättning: Guds ord är
helgedomen öfver alla helgedomar, ja den enda,
som vi christne veta och hafve; ty om vi ock
hade aila helgons ben eller alla heliga vigda
kläder (mess-skjortor och prestkappor?) i en
hög, så vorc dock dermed icke hulpne. Ty
detta allt: är dödt och kan ingen helga. Menl
Guds ord är skatt, som gör allt heligt...
När maa nm ger sig, predikar, hörer, lä-
ser eller ber Guds ord, så helgas deri-
genom person, och gerning, icke förme-
erningen, utan förmedelst or-
delst den
det, som I oss allan. Att för öfrigt med!
konventike nar sig ofta något sjukligtn,!
erkännes aen är då allt friskt och sundt
i familje Ilskapslifvet och i det offent-
liga?! fal 1 hålla vi oss icke till auk-
toriteter, m ja dock här åberopa en, som
tilläfvent lier något i D. C:s ögon, R.
Rothe, ) a i sitt berömda arbete Theolo-
gische Eihik, Wittenberg 1845, 2 B. sid. 98,
erkänner, kan blott med sin kult icke
kan lösa sin t, utan dertill behöfver, så-
st och en helig vetenskap,
n ett kyrkligt umgänge —
n således ställes i jemn-
e theologien. Väl lärer han,
att konvent
ett behof endast på de lä-
gre grader mhetens utveckling, d. v.s.
så länge ännu i den sedliga gemenskapen
och froc skapen coincidera (samman-
falla till som ingen, icke ens Rothe,
kan påstå, at nu redan är fallet, så är
dermed konventikelns nödvändighet för när-
varande. eri inligt Rothes tanke, som
noga samma er med hela hans spekulativa
verldsåsigt. ;ventikeln hos oss christne
icke nåzot t umgänge i motsats mot
ett icke-c (ty krog-: och klubblifvet
de menniskor är naturligtvis
konventikeln är det rent eller
: christliga umgänget (die
religiöse christliche Gesel-
rein oder
ligkeit). Berl. Allgem. Kirchen-Zei-!
tung 1840 hvaraf ses, att theologiska
fakulteten rg i ett 1835 afgifvet be-
tänkande , att emellan Kyrkan och
hemmet är eti vilt rum, som blott konven-:
tiklarne ki ylla, bredvid det organiserade
måste va tt fritt, för att uppfriska och:
upplifva d Men det der vida rum-
met, har C. icke sett, eller ock vet!
det bättre r -tt detsamma utfylla än —I.
det rent ;sa christliga sällskapslifvet, fast!
D. C. fegat m 1 visdom. (Forts..)
j
I Aa rr AA Lr
RÄTT
OCH POLISSAKER !