——— :
STORBRITANNIEN.
Det är bekant att England nu har besök af eni
ambassadör från hofveti Nipal (Nepaul) och ingeni
mindre än sjelfva förste ministern i det indiska ri-J
ket; likaså att han och hans förnämaXsvit sedan fleral.
veckor varit dagens lejon i London, till följd af de-
ras vackra utseende och deras omätligt rika öster-
ländska drägter, glindrande af ett firmament med
diamanter, som alldeles fördunklar sjelfva det engel-l:!
ska päriets rikedom på dylikt. Det ovanliga besö-!!
ket har också firats med den ena stora festmåltiden
efter den andra: af hofvet, af ostindiska kompaniet, :
af ministrarne, af lordmayorn, o. s. Vv. Någonting
humoristiskt vid alla dessa tillställningar är, att H.
E. Jung Bahadur, såsom rättrogen Hindu, icke sma-
kar det minsta af alla läckerheterna, utan i den om-
ständigheten beter sig alldeles som Bel i Babel for-:
dom, och med samma effekt, nämligen att hans dyr-
kare sjelfva få förtära hela offret. Ostindiska kom-
paniet hittade slutligen på en utväg att förmå Ba-
hadur och hans svit till något deltagande i kalaset;
det lät bredvid det stora bordet framställa ett helt
orangeri af fruktbärande tropiska träd, och nu såg
man de österländska notabiliteterna sjelfva plåcka
några frukter och verkligen äta dem; men utan att:
dertill smaka ens en droppa vatten, och ännu mindre
vin, — för att ej tala om porter eller ale. — Just
under dessa fester inlöper nu med sista ostindiska
posten den äfven i en ostindisk tidning upptagnal
nyheten, att Runshet Sings enka, den intriganta ex-!
drottning Rani af Lahore, som förlidet år lyckades
fly ur den angloindiska fångenskapen och tog sin
tillflykt till Nipal, der man tillät henne förblifva,
med vilkor att radschan af Nipal håller henne un-
der uppsigt, skall befinna sig förklädd bland Jung
Bshadurs svit, och alltså nu vara i England. Na-
turligtvis förbjuder så väl gästfriheten, som folkrät-
ten alla närmare inqvisitioner härom; men ryktet!
har väckt stort uppseende, och tros icke förorsaka
litet brsderi hos en och annan af ostindiska kom-l
paniets magnater.
De sednsaste skeppsnyheterna från Atlantiska Haf-
vet omförmäla oerhörda förluster under nyssförflutna
vår, på skepp, gods och menniskor, genom is. Så
vidt man bittills kände, hade 14 fartyg förgåtts på!
detta sätt, och omkring hundra menniskor omkom-
mit. Det är varligt i April och Mej, att emellan!
Europa och norra delen af Nordamerika träffa isfält
och isberg, som drifva ned från Polarhafvet; men
på lång tid har man icke sett så ofantliga massor
som detta år. Det förlorade fartyg, som medfört de
flesta passagerarne, var på väg från Londonderry till
Quebec. Den 27 April, tio dygn innan det sågs in-
klämdt af isen, möttes det af skeppet Oriental från
Liverpool, som bistod det med en påfyllning af dess
vattenförråd; isfält sågos då redan på afstånd och
Oriental blef småningom sjelf omgifvet af sådana,
om flera hundra miles vidd och märkte nu samma
skepp komma drifvande med isfälten, jemte två an-
dra, på omkring 40 miles afstånd, vesterut. Detgaf
nödsignaler, men Oriental var sjelf i den äfventyr-
ligaste belägenhet och arbetade elfva dygn innan det
lyckades komma ur isen. På andra dagen sågs ännu
det mera nödställda skeppet; men då sjönk det helt
hastigt. En dylik olycka bevittnades den 29 Mars,
af skeppet Signette; det skepp som då förgicks, var
en tungt lastad engelsk brigg. Bland de på samma
sätt förlorade fartygen, men hvilkas besättningar,
med undantag af ett endas, blifvit räddade af andra,
uppräknas Ostensible, Conservator och Acorn från
Liverpool, Hibernia från Glasgow, Collector från S:t
Johns, Astree från Weymouth, Gossnell från New-
castle, Wilhelmina från Aberdeen, Sylph från Leith,
och tre andra, hvilkas namn man icke kände ännu.
Skadan på gods anses icke kunna vara mindre än
100 000 .
- ITALIEN.
Österrikiska regeringen hade nyligen trott sig böra
till podestå (öfverståthållare) i Venedig utse en ibland
de för sin utmärkta karakter, såsom statsman och
enskild, mest aktade män i hela venetianska områ-
det, grefve Nicold Priuli, och låtit sin delegat i Ve-
nedig, baron Fini, underrätta honom derom, i ett
bref af den 43 Maj. Grefve Priuli svarade härpå
den 21:a, och undanbed sig den honom tilltänkta
äran. Svaret är ett af de dokumenter, som sanno-
likt komma att finna plats i historien om Österrikes
italienska välde. Det är, som man lätt kan förstå,
affattadt med fullkomligt diplomatisk artighet, men
sådant hindrar icke författaren att på det bjertaste
framhålla hvart den österrikiska politiken bragt det
fordom så lysande Venedig. Jag har — heter det
bland anpat — en aning att den olyckliga stadens
värvarande exceptionella ställning skall vidt sprida
sina följder; ty jag kan icke skönja en skymt ar
hopp för någon municipal eller medborgerlig trefnad,
sedan Venedig beröfvats sin handelsfrihet, sett sina
ryktbara tyghus och skeppshvarf förlamade, — de,
som äfven under de minst gynnande äldre styrelser,
ändå röjde ett utseende af liflighet — och sedan det
vanfrejdats genom förflyttningen till Trieste af cen-
tralmyndigheterna, jemte de skyddsanstalter, som så
länge varit ett bålverk emot pesten och gifvit det
öfriga Europa anledning till beundran och efterföljd.n
Brefvet slutar med den förklaringen att författaren
likväl ej ärnat undandraga sig den befattning med
välgörenhetsanstalterna, som han förut och länge in-
nehaft.
TURKIET.
Alltsedan österrikiska diplomatiens nederlag vid
underhandlingarne hos Porten om de ungerska flyk-
tingearne, talades om österrikiska sändebudets grefve
Sturmers återkallelse. Denna har nu ägt rum, och
grefven afreste den 28 Maj från Konstantinopel, der
han i 48 år bevakat Österrikes interessen. När det
österrikiska ångfartyg, hvarpå han anträdde återre-
sän, lyftade ankar, saluterades det af ett turkiskt
linieskepp, och de fleste af diplomatiska kåren hade
beledsagat den gamla embetsbrodren till hamnen.
Att Sirdiniens sändebud icke visade sig vid tillfäl
let, väckte ingen undran, men väl att man bland de
närvarande hvarken kunde upptäcka Toscanas ellei
Neapels, ehuru begge umgåtts mycket i grefve Stur
mers bus.
3 i Konstantinopel bosatta engelska köpmänner
hafva slutat bolag om anläggande af en jernväg
långsåt kusten, mellan Konstantinopel och Salamicht
(omkring 66 svenska mil). För bolagsvilkoren vän
tades Portens sanktion.
STOCKHOLNM.
H M Kanunsgens födelsedag nästkommande