Hd I ett nibil per se. Tänker man, sig, åter, den monstruösa händelsen, att missionssällskapet vunnit tillstånd för sig och sina arbetare att få existera och verka utanför den hittills gifna lagen — hvilket will säga, att regeringen utan ständernas medverkan och samtycke skulle stiftat en ry, förut okänd lag för religionsväsendet — betydde det visserligen då någonting, at! instone erkebiskopen borde se förslaget på missionsarbetarne. Paragrafen säger dock härvid icke en gång så mycket, som att erkebiskopen skall gilla förslaget innan missionärerna anses kreerade. Men vi vilja likväl antaga detta sista vara meningen. De miste alltså afvakta hans bifall. Nåväl; nu kommer frågan: huru, d. v. s. efter hvad grunder, skall erkebiskopen gifva detta sitt bifall, eller neka det? När missionsverksamheten ligger utom den fö: utvarande lagen, så, ehuru den — såsom nyss förutsattes — sjelf -blifvit legaliserad genom den kongl. sanktionen, så är dock dermed, d s. genom de sanktionerade stadgarne sådvna vi se dem (och några andra hafva ej blifvit regeringen förelagda), intet ord uttaladt om missionsverksamhetens hurudanhet i detaljer, 3varigenom en utstakning gifves åt erkebisk en bestämning ef grunder, hvarefter han sku!le hålla sig för skänkandet af bifall eller meddelande af afslag på missionärlistan. Di han med sitt konsistorium missiverar va adjunkter, tjenande i församlingen efter nuvarande kyrkolag och thy åtföljande stadgar, vet han ganska väl huru han skall afgöra ärendet; men om han får för sig ra en inre missionär,, hvars tjenbefinner sig på hela det omätliga området utanför den äldre lagen och hvarom den nya2 (d. v. s. den af regeringen sanktionerade missionsstadgan) väl säger, att den får existera, men icke huru; så sitter erkebiskopen der. Råkar han vara läsare eller till och med sjelf en inre missionär, af högre ordningen, så går saken lätt: han gör sina vänner till viljes, utan vidare. Men hvad är affären då, nemligen från samhällets sida sedd? En alldeles kontroll-lös handling, hvilket måste vara af vigt att förebygga, så fort missionssällskapet — såsom här förutsattes — utgör en auktoritet i staten. Hittar nu åter erkebiskopen på att vara en lutheran af annat skrot och korn än läsarne sjelfve, hvad skall han då göra åt deras förslagslista? Ar han karl för sin hatt, så skrifver han, första gången han bekommer en sådan lista, troligen till regeringen och ber om hela sällskapets upphäfvande. Ar han det icke... ja då... tar han listan, vänder på den, och sätter orrar vid somliga namn, Gud vet hvilka. Märvid måste det bero på en lyckträff, en slump, om de utkorade blifva en välsignelse för församlingen. Men kan dylikt utgöra en kontroll, hvarmed staten bör åtnöjas i och för en i samhället såsom auktoritet, age-. rande myndighet? Klart synes, att hela paragrafen endast liknar ett charteque, måhända att för hastiga betraktares ögon slå en blå dunst, hvarmed sällskapet vill göra sig tacknämligt. (Forts. följer.)