Hd I ett nibil per se. Tänker man, sig, åter,
den monstruösa händelsen, att missionssällska-
pet vunnit tillstånd för sig och sina arbetare
att få existera och verka utanför den hittills
gifna lagen — hvilket will säga, att regeringen
utan ständernas medverkan och samtycke skulle
stiftat en ry, förut okänd lag för religionsvä-
sendet — betydde det visserligen då någon-
ting, at! instone erkebiskopen borde se för-
slaget på missionsarbetarne. Paragrafen säger
dock härvid icke en gång så mycket, som att
erkebiskopen skall gilla förslaget innan missio-
närerna anses kreerade. Men vi vilja likväl
antaga detta sista vara meningen. De miste
alltså afvakta hans bifall. Nåväl; nu kommer
frågan: huru, d. v. s. efter hvad grunder, skall
erkebiskopen gifva detta sitt bifall, eller neka
det? När missionsverksamheten ligger utom
den fö: utvarande lagen, så, ehuru den — så-
som nyss förutsattes — sjelf -blifvit legaliserad
genom den kongl. sanktionen, så är dock der-
med, d s. genom de sanktionerade stadgar-
ne sådvna vi se dem (och några andra hafva
ej blifvit regeringen förelagda), intet ord utta-
ladt om missionsverksamhetens hurudanhet i
detaljer, 3varigenom en utstakning gifves åt
erkebisk en bestämning ef grunder, hvar-
efter han sku!le hålla sig för skänkandet af
bifall eller meddelande af afslag på missionär-
listan. Di han med sitt konsistorium missi-
verar va adjunkter, tjenande i församlin-
gen efter nuvarande kyrkolag och thy åtföl-
jande stadgar, vet han ganska väl huru han
skall afgöra ärendet; men om han får för sig
ra en inre missionär,, hvars tjen-
befinner sig på hela det omätliga
området utanför den äldre lagen och hvarom
den nya2 (d. v. s. den af regeringen sanktione-
rade missionsstadgan) väl säger, att den får exi-
stera, men icke huru; så sitter erkebiskopen
der. Råkar han vara läsare eller till och med
sjelf en inre missionär, af högre ordningen,
så går saken lätt: han gör sina vänner till vil-
jes, utan vidare. Men hvad är affären då,
nemligen från samhällets sida sedd? En all-
deles kontroll-lös handling, hvilket måste vara
af vigt att förebygga, så fort missionssällskapet
— såsom här förutsattes — utgör en auktori-
tet i staten. Hittar nu åter erkebiskopen på
att vara en lutheran af annat skrot och korn
än läsarne sjelfve, hvad skall han då göra åt
deras förslagslista? Ar han karl för sin hatt,
så skrifver han, första gången han bekommer
en sådan lista, troligen till regeringen och ber
om hela sällskapets upphäfvande. Ar han det
icke... ja då... tar han listan, vänder på den,
och sätter orrar vid somliga namn, Gud vet
hvilka. Märvid måste det bero på en lyck-
träff, en slump, om de utkorade blifva en väl-
signelse för församlingen. Men kan dylikt ut-
göra en kontroll, hvarmed staten bör åtnöjas i
och för en i samhället såsom auktoritet, age-.
rande myndighet? Klart synes, att hela para-
grafen endast liknar ett charteque, måhända att
för hastiga betraktares ögon slå en blå dunst,
hvarmed sällskapet vill göra sig tacknämligt.
(Forts. följer.)
