d. v. s. icke den presterliga, på Guds vägnar),
utan efter de antecedentia, som författningarne
utstaka; än mindre får ban neka den utan så-
dan: med ett ord, han får alls icke, utan i kyr-
kans former, utöfva hela det slags verksamhet
till samvetenas bindande eller lösande, som dock
just utgör ett af bufvudmomenterna i Jä-
seriet, cch hvarförutan det knappast betyder
någonting. Handlar den lutherska presten i
alla sådana fall utom sitt embetes gifna grän-
sor, så begår han olagligheter. Nu är det som
den stora frågan uppstår: hvad vill missions-
sällskapet med sina arbetarde ledamöter, när
de äro lutherska prester? Asyftar sällskapet,
att dessa prester ingenting annat skola göra i
missionens tjenst, än hvad kyrkoförfattningarne
gifva dem lof till, så är det ju komplett non-
sens att begära regeringens tillåtelse härför?
Något annat roåste följaktligen menas. Den
för missionen arbetande lutherska presten skulle
tydligen tjena sällskapet på ett område och på
ett sätt, som ligger utanföre det hittills i la-
garne för honom bestämda; och det är defta
sällskapet vill att regeringen nu skall med-
gifva. Men sker det, så blir ju den lutherska
presten härigenom på detta utanför varande
område alldeles okontrollerad till sina prester-
liga handlinger och förrättningar; och den om-
ständigheten, att han är prest, bjelper i sådant
fall till ingenting i allt det, som stetskyrkan
fordrar i och för sine tjenare. Hafva de her-
rar embetsmän af högre presterlig värdighet,
som undertecknat ansökningen, betänkt detta?
— Gå vi nu vidare i paragrafen, som hand-
lar om penningarnes användande, så finnes ef-
tersattsen tala om befrämjandet af den inre
missionens angelägenheter genom andra lagen-
liga och verksamma medel. Ater samma mör-
ker! Menas med verksamma medel, inga an-
dra än de förut i lagarna medgifna (hvilket
man kunde tro af ordet lagenlige, som står
bredvid), så har sällskapet äfven här bedt re-
eringen om hvad den icke behöfde begära.
Änyo måste vi således tänka oss någonting 2an-
nat, och hvad? Naturligen faller då tanken på
anställandet i missionens tjenst af personer, som
icke äro prester, efter i det nyss föregående
talas om de sistnämde, och nu framstöllas an-
dra verksamma medel (menniskor kunna ju
vara medel?) Dessa blefve då läsare af alla
qvaliteter, blott styrelsens nämnd kände och
gillade dem. Ur missionssällskapets synpunkt
är detta ganska konseqvent och riktigt. Men
vi fråga dem, som anse hela detta sällskaps
verksamhet böra vara på något sätt af staten
kontrollerad, såvida det skall få uppträda som
stasmyndighet, buruvida då en kontroll kom-
me att gifvas på dessa arbetande, som icke äro
prester, när, efter hvad vi nyss sågo, icke en
gång någon sådan kontroll skulle existera i och
för sjelfve de presterlige arbetarne?
Måhända anför man bärvid hvad i 5 8 sä-
ges, att förslaget om de arbetande ledamöterne
skall underställas Svea rikes Erkebiskopo. Med-
gifvas måste, att detta låter någonting. En
dylik paragrafs insättande bland stadgarne vitt-
nar onekligen om en viss fiffighet. En och
annan torde nog fastna på det dermed utlagda
betet. För vår del vilja vi icke relevera ryk-
tena, som påstå, att den närvarande erkebisko-
pen sjelf skall vara läsare och i hemlighet ut-
göra ledamot af missionssällskapet, ja, vara en
af dess ledare; i hvilket fall man begriper
hvartill den i 5 8 utsatte kontrollen i verk
och gerning skulle reducera sig. Vi kunna
hvarken jaka eller neka detta rykte, hvars
grund vi icke känna. Men vi bry oss ej der-
om. Det är klart, att hr erkebiskopen har
samma rätt till religiös öfvertyge!se, som alla
andra menniskor; och att ransaka hans sam-
vete tillkommer oss icke. Må han således
gerna vera läsare, derest han verkligen är det.
Men frågen är icke nu om denna enskildhet,
som i sig sjelf är en småsak; utan om en stad-
ga, som; åtminstone efter missionssällskapets
afsigt, väl måste öfverlefva hr C. F. af Win-
gård. Efter honom kan erkebiskopsstolen i
Upsala komma att beklädas af någon prestman,
som möjligen vore lutberan utan att vara det
på läsarnes vis. Missionssällskapet skulle i den
händelsen ej hafva alltför mycket att glädja
sig åt sin 5:te 8; och man bör tillstå, att det
vittnar om en viss sjelfförsakelse hos missions-
folket, att hafva utsatt sig för alla de härmed
förknippade möjliga vådorna, derest man icke
antager att sällskapet tänkt: kommef tid,
kommer råd; och att det för närvarande in-
sett nödvändigheten af att inför regeringens oeh
svenska allmänhetens ögon ställa upp någon-
ting, liknande en kontroll på dess ,arbetande
ledamöters, verksamhet, för att härigenom lät-
tare förmå utverka den så vigtiga sanktionen
å det hela. Hurudant motivet än må hafva
varit för denna 5:te F, så skola vi endast be-
döma den sådan den står i stadgarne. Hvad
innehåller den? Att missionsnämnden eger
pröfva de personers antaglighet, som föreslås
till sarbetande ledamöter, och att detta för-
slag vunderställes Svea rikets erkebiskopp. När
nu ett sådant förslag inkommer till en erke-
biskop N. N., hvad skall han då säga derom?
eller rättare: efter hvad grunder skallhan be-
döma det och afgöra saken? Detta är det wvig-
tiga att veta. Har missionssällskapet inga af
regeringen sanktionerade stadgar, hvilket vill
säga, att det icke utverkat någon rätt före sig
att vara en statsmyndighet och för sina 2 be-
tar.de ledamöter att handia och verka wlom
den bittills gällande lagens gränsor, så kan in-
sändandet till erkebiskopen af en lista På fö-
reslagna missionsarbetare faf. detta slag. icke
hafva någon annan följd, än På sin höjd att
Iskänka honom en stunds divertissement, Vi-
dare blir det icke; ty antingen han stryker ut
ett par namn på listan eller låter dem stå
qvar, så lärer han, lika litet som någon annan
menniska, begripa bvad dessaarbetare sedermera
skola företaga sig, om icke :tt antingen verka i
mjugg såsom läsarne hitintills, eller ock-att upp-
träda öppet, men blott inom den gifva läglighetens
omfång (såsom flera refarmoranda nrestmän i