saker 1 religionsvag; der upptrada ej allenast re- 11
gressiva protestanter (såsom: de dervarande inre I:
missionärerne), utan ock progressiva protestan-:
ter (de, som vetenskapligen vilja utveckla pro-l:
testantismen allt vidare, längre och högre);
dessutom stutionära protestanter (de stelt ochi:
hårdnadt ortodoxa). För öfrigt, då man, så-l:
som missionssällskapet i sin 1 8, ej talar oml
protestanterna (såsom folk eller religionsför-.
vandter), utan om deras länderp, så vet man, att c
i dem lefver och agerar en otalig mängd religiösa
verksamheter och fraktioner äfven af an ra slag,
hvaribland vi endast må nämna des. k. Christ-
katolikerna, Methodisterna, Straussianerna, ja
till och med Vederdöpare, Arminianer, Menno-
niter och sekter af alla kulörer. Skola dessa,
eller någon af dessa, kunna tagas till efter-
döme? Nej — bevare oss Gud! utropa troligen
sällskapets motörer. Godt och väl, svara vi;
men 18 ger utrymme för en sådan tydning.
Slutligen är det icke nog med hvad som nu
förefinnes: hvad kan ej om några år eller i
en framtid uppstå i de protestantiska länderna?
Och allt sådant — eller rättare: hvad som deraf
behagar — kan ett härvarande sällskap taga sig
till pföredömev, och såsom statsmyndighet upp-
träda dermed i verk och gerning bland oss, i
bändelse det lyckats att af regeringen bekom-
ma en sanktionerad rättighet härtill. Ty 1 8
handiar alls icke om ett föredöme blott in pre-
senti eller in preerito, utan kan fullt ut lika
väl tillämpas på saker in futuro, dem sällska-
pet framdeles kunde tycka om och då ställa
sig till föresyn. Antag för ro skull den älsk-
värda händelsen, som alls icke är omöjlig, nem-
ligen att Katholicismen, hvilken hvarken saknar
benägenhet e!ler kraft till utvidgning, i de der
andra protestantiska länderna gjorde så be-
tydliga framsteg, att den — under eget eller
annat, nytt namn — der lifslefvande uppträdde
igen, först såsom propaganda eller missions-
sällskap (eeclesia militans), sedan såsom kyrka
i kyrkan, och slutligen såsom herrskande (ec-
clesia triumphans), månne då icke äfven den
skulle kunna tagas till föredöme af ett bland
oss i Sverige existerande sällskap, derest rege-
ringen här lemnat rättighet till sådant? Vår me-
ning är alldeles icke, att den Stockholmska inre
missionen har katholicism i sigte; vi veta mer
än väl, att den tänker på helt annat än att:
lägga oss under Rom. Men vi påminna om;
hvad som står i 1 8, hvarpå sällskapet utbedt I
sig regeringens stadfästelse, och hvilket obe-.
stridligen är sådant, att om sällskapet fortfar :
ej blott i de närvarande ledarnes lifstid, utan
ock andas längre fram i tiden, samt katholi-;
cismen då vunne en tillväxt i de protestan-
tiska länderna, hvarom nyss talades, och hvil-
ket (på grund af dess lömplighet för politiskt
förtryck jemte folkens mnedhållande i mörker
och vidskepelse, hvarföre den från autokratiska
styrelsers sida kan räkna på stort biträde för
sitt återupplifvande) alldeles icke är otänkbart;!
så blefve följden ovedersägligen, att den inre
missionen i Sverige då mycket väl skulle kunna,
med sin 1 8 i banden, ställa denna utrikes fö-
reteelse sig till efterrättelse och obehindradt
bland oss arbeta för samma mörka ändamål.
När vi vidare begifva oss till en annan vig-
tig omständighet, stöta vi — näst efter ända-
målet — på frågan: åt hvilka eller kanske
rättare hvilka slags personer skall missions-ar-
betet lemnas i händer?
Ett visst dunkel sväfvar häröfver. Som man
ser af 2:dra 8, bestå sällskapets ledamöter af
tre slag, hvaraf de tvenne första bestämmas
efter afgifternas storlek, men det tredje ganska
signifikativt kallas arbetande ledamöter, d. v.
s.-som omedelbart deltaga i sällskapets verk-
samhet. Man finner lätt, att det är på denna
ledamotskategori alltsammans hänger, och att de
tvenne föregående blott äro till för att med
penningar understödja de egentliga missionä-
rerna. Derom är just ingenting att säga. Men
hvilka skulle de arbetande ledamöterna blifva?
Till en början får man af 3 8 veta, att sty-
relsevs personal, till ett antal af 18, kan be-
stå dels af prester, dels af lekmän (till hvad
proportion sinsemellan, eller om ens efter nå-
gon sådan, säges ej). Här kunna således läsare
af alla slag inrymmas. Dessa arbeta då i sty-
relsen,. Men hvilka blifva predikanterna? 1
4 8 står något, som leder föreställningen på
svenska prester af evangeliskt lutherska be-
känne!sen; men dock icke uteslutande : härpå.
Det heter nemligen, att medlen användas af
styrelsen ;
— såväl till bestridande af resekostnad och arf-
voden åt de på uppdrag ef styrelsen, med veder-
börligt tillstånd, arbetande svenska prester af evan-
geliskt lutherska bekännelsen, som till befrämjan-
de af den inre missionens angelägenheter genom
andra lagenliga och verksamma medel.
Sedermera ser man i 5 8, att en Nämnd af
4—6 personer, utkorad af styrelsen (och hvil-
ken nämnd ganska väl kan bestå af endast Jek-
män, d. v. s. af allenast läsare), —
— eger att pröfva deras antsglighet, som till ar-
betande ledamöter blifvit föreslagne, hvilket förslag
underställes Svea rikes Erkebiskop.
Sammanlägger man allt detta, så upptäcker
man ordalag, så valda och anlagda — vi säga
icke, om med flit, eller blott genom koncepi-
stens oförmåga att uttrycka saken tydligt —
att deraf vid första ögonkastet ingifves före-
ställningen om en genom förutvarande lagar
kontrollerad verksamhet hos de arbetande le-
damöternan, egnad att både lugna publiken och
framför allt regeringen, på det denna skulle se
sig utan svårighet kunna sanktionera affären;
men i sjelfva verket likväl sådana, att de på
missionens eller läseriets företag sätta ingen
Iköntroll i grunden. Det talas visserligen om
svenska prester af evangeliskt lutherska be-
Tkännelsen, som skulle bekomma arfvoden och
Jersättning för utgifter i reseväg. Till en bör-
jan -måste anmärkas, att mannens verksamhet
lalls icke är kontrollerad blott och bart genom.
hans egenskap att vara luthersk prest. Vitala
bär icke om religionsfriheten, och OM den lu-
hang rat hag ast iNOM de -gFän-
MM Mmm DI Mm II I
TT a TA aAa As mm OK AA LO