En man betraktar leende den barnaskara, som förtrolig och ystert leker omkring. honom. Vid hans sida står e skön qvinna, som delar sin kärleksfulla uppmärksamhe mellan sin man och barnen. , Mannen är Dörner, qvinnan är grefvinnan Wanda barnen äro elever vid en uppfostringsanstalt, som vår vä) grundlagt. ; Intet fattas i detta pars lycka. En innerlig kärlel förenar dem. Wanda hade kort efter sin förmälning skrif vit till sina föräldrar i Berlin. Hon erhöll intet svar endast af Arthur några rader, som uttalade en kall, så rande artighet. Så mycket fastare slöt hon sig till Dör ner; hos honom sökte och fann hon målet för sitt sträf vande, den sanna lyckan hvilken hon förgäfves bemöda sig att finna i den aristokratiska verldens cirklar. fven Dörner var nöjd med sitt rya kally åt hvilke han egnade sig med helig ifver. Han blef en samvets grann trädgårdsmästare för de plantor, som blifvit honon anförtrodda. Nu hade han tillkämpåt sig en ställning som helt och hållet motsvarade bans inre böjelse. Barnen själar ansåg han som en obefläckad helgedom. Hela da gen arbetade han på att utveckla de herrliga frön, son naturen nedlagt. Han aktade på den unga andens späd: skott, och väckte endast heliga, stora tankar i de små: hjertan, hvilka han, i likhet med sin berre och mästare ansåg höra himmelriket till. Så förflöt dag för dag i lugr och lycka. Endast på afstånd hörde de den öfriga verl dens buller. Vält stördes Dörner mången gång genom underrättelsen om de sednaste politiska händelserna, mer tröstades och lugnades snart genom Wandas ömhet, Hvad vill du mer?) såde hon leende. Stridens tid ä förliden. Du har räddat dig och mig ur stormen. Är jag icke nog för dig, du stormiga själ ?s Då omfamnade han innerligt den älskade makan och vände sig ånyo styrkt till sin sysselsättning. i