(Insändt.)
Det är för jägaren icke litet roligt att höra tjä
derns singuliera spel. Ja, jag kan försäkra mitt herr
skap att den mest danslystna Stockholmsungdomer
icke känner starkare sprittning i sina nerver, icke
hoppar lättare vid klangen af Schnaö:zingers förtrol
lande toner, än jägaren det gör, då hans örhinne
tangeras af tjäderns döäfvande kärleksklunkar. Hi
Schnötzinger — han har högvederbörligt tillstånd at
förtjusa sin publik, likasom denna fritt au förtjusas
och detta utan risque, än mindre lifsfara för någon
dera. Och om nu äfven tjädern har, ja, har et!
ännu högre privilegium att spela, så har dock in
gen, som än gör sig till dess åhörare, lof att tjusar
af och dansa efter dess spel, för att afklippa spelarens
lifstråd. Tonerna deraf äro emellertid, som sagdt, så
förtjusande, så elektriserande och hänförande, at
längtan och hågen att få höra dem förjagar sömner
från mångas läger, och när man fått höra dem, då
— är det omöjligt att stå stilla Nu — från skämt
till allvar. Det vissa är, att tagas icke af höga ve
derbörande desto strängare mått och steg deremot
skall inom kort skogsfogeln i allmänhet och enkan:-
nerligen tjäderslägtet varda elldeles utrotad:. Ord:
språket: döf som orren när han spelar, är långt min-
dre välgrundadt och egentligt än: blind och döf, som
tjädern, när han spelar. -Ja sute han blow noglåg!
i träde, skulle det icke vara omöjligt att under mor-
gongrynisgen eiler aftonoskymningen med hander
rycka ner honom lifs lefvande. Då nu den mänge
bössor, som här i orten fianes, hela lektiden äro I
farten, så ait dessas tal vanligen öfverstiger tjädrar-
nes, är det ju klart, att parningen nästan alldele:
skail förhindras. Följderna äro ock uppenbara. Går
man tiil tjäderlekstrakterna i början af Maj, då par-
ningen. ostörd, är slutad, nog lyssnar man förgäfves
att få höra någon Pålle, men körer dess flera hönor
med siit melankoliskt klagande läte fåfängt återkal-
lande sina fellne saknade makar. Går man den lof-
liga tidea att söka ungfogel, så äro hönorna redan
bortskjutna, eller träffar man gallhönor och i lyck-
ligaste fall hönor med en å två ungar, i stället för
fullständiga kullar.
Högst påkalladt var visserligen vitets stegring å
elgars fällande. Blott tillfällig var dock orsaken, ai!
dessa så talrikt förlidne vinter nedergjordes, nemii
gen den djupa skarsnön. Tjädrarne åter äro hvarje
vår samma öde underkastade. Det redan stadgade
vitet till fogelns fredande synes här i orten hafva
precist samma verkan, som det säges om hvita plå-
stret, att nemligen det platt intet verkar. Frågas
derföre af en jxgare till lif och själ, om icke alldra
största skäl i verlden vore, att samma vite, så framt
det något här i södra Norrland skall uträtta, höjdes
till minst 33 rdr 46 sk. bko, med skälig andel för
åklagaren, såsom uppmuntran. Sker detta icke, så
skola denna orts fordom af nyttigt vildt hvimlande
skogar snart varda alldeles renoncerade derpå.
Till prof på hura omenskligt de arma djuren tor-
tarades, må blott ett exempel bland de många an-
föras. En dräng hade redan andra jagtdagen kom-
mit så långt med sitt offer, att han med skidstafven
slog och motade det eljest så skygga och spabba dju-
ret, tills han fick det på behaglig distans från hem-
met, då det dödades. Skidlöpaing efter elg borde.
i anseende till det barbariska deri, med hel mansbo:
serskildt vara belagdt.