(Insändt.) Det är för jägaren icke litet roligt att höra tjä derns singuliera spel. Ja, jag kan försäkra mitt herr skap att den mest danslystna Stockholmsungdomer icke känner starkare sprittning i sina nerver, icke hoppar lättare vid klangen af Schnaö:zingers förtrol lande toner, än jägaren det gör, då hans örhinne tangeras af tjäderns döäfvande kärleksklunkar. Hi Schnötzinger — han har högvederbörligt tillstånd at förtjusa sin publik, likasom denna fritt au förtjusas och detta utan risque, än mindre lifsfara för någon dera. Och om nu äfven tjädern har, ja, har et! ännu högre privilegium att spela, så har dock in gen, som än gör sig till dess åhörare, lof att tjusar af och dansa efter dess spel, för att afklippa spelarens lifstråd. Tonerna deraf äro emellertid, som sagdt, så förtjusande, så elektriserande och hänförande, at längtan och hågen att få höra dem förjagar sömner från mångas läger, och när man fått höra dem, då — är det omöjligt att stå stilla Nu — från skämt till allvar. Det vissa är, att tagas icke af höga ve derbörande desto strängare mått och steg deremot skall inom kort skogsfogeln i allmänhet och enkan:nerligen tjäderslägtet varda elldeles utrotad:. Ord: språket: döf som orren när han spelar, är långt mindre välgrundadt och egentligt än: blind och döf, som tjädern, när han spelar. -Ja sute han blow noglåg! i träde, skulle det icke vara omöjligt att under morgongrynisgen eiler aftonoskymningen med hander rycka ner honom lifs lefvande. Då nu den mänge bössor, som här i orten fianes, hela lektiden äro I farten, så ait dessas tal vanligen öfverstiger tjädrarnes, är det ju klart, att parningen nästan alldele: skail förhindras. Följderna äro ock uppenbara. Går man tiil tjäderlekstrakterna i början af Maj, då parningen. ostörd, är slutad, nog lyssnar man förgäfves att få höra någon Pålle, men körer dess flera hönor med siit melankoliskt klagande läte fåfängt återkallande sina fellne saknade makar. Går man den lofliga tidea att söka ungfogel, så äro hönorna redan bortskjutna, eller träffar man gallhönor och i lyckligaste fall hönor med en å två ungar, i stället för fullständiga kullar. Högst påkalladt var visserligen vitets stegring å elgars fällande. Blott tillfällig var dock orsaken, ai! dessa så talrikt förlidne vinter nedergjordes, nemii gen den djupa skarsnön. Tjädrarne åter äro hvarje vår samma öde underkastade. Det redan stadgade vitet till fogelns fredande synes här i orten hafva precist samma verkan, som det säges om hvita plåstret, att nemligen det platt intet verkar. Frågas derföre af en jxgare till lif och själ, om icke alldra största skäl i verlden vore, att samma vite, så framt det något här i södra Norrland skall uträtta, höjdes till minst 33 rdr 46 sk. bko, med skälig andel för åklagaren, såsom uppmuntran. Sker detta icke, så skola denna orts fordom af nyttigt vildt hvimlande skogar snart varda alldeles renoncerade derpå. Till prof på hura omenskligt de arma djuren tortarades, må blott ett exempel bland de många anföras. En dräng hade redan andra jagtdagen kommit så långt med sitt offer, att han med skidstafven slog och motade det eljest så skygga och spabba djuret, tills han fick det på behaglig distans från hemmet, då det dödades. Skidlöpaing efter elg borde. i anseende till det barbariska deri, med hel mansbo: serskildt vara belagdt.